Annars är allting som vanligt, dagarna går. Vissa långsammare än andra, barnen växer, Lilly testar ens tålamod och Molly testar röstresurser, får tänder och vill bli buren dygnet runt helst. Tänker inte skjuta under stolen att det börjar ta på ens egna humör att vara tvungen att disskutera allting med en fyraåring, lillasyster som kör all in och allt annat i livet. Men jag hoppas att lite sol och värme kanske kan hjälpa en att orka med dagarna. Känns i huvudet att man inte sovit en hel natt på ett år och före det så är det väldigt få nätterna Lilly inte vaknat. 

Ja det är tur dom kan vara söta med varandra också. 

Tre verb som förekommit 100 gånger: 

Bajsvägra

Skrika

Stampa

Tre substantiv som jag tänkt bränna upp idag: 

Tutte (nej vi har inte slutat med den)

Tandborste!! Från att aldrig ha bråkat om tandborstning så är det värre än världskriget här hemma direkt man använder ordet tandborstning

Badkar

Tio saker som är helt normalt fastän man inte kan tro det. Men ingen fara, vi har alla varit där när plusset visades på stickan. 

6. Du kommer uppskatta att dina föräldrar finns, dels för barnvaktande och hjälp men även för att du nu först inser hur jävla jobbig du var ibland när du var liten och dom sålde dig ändå inte på blocket. 

7. Barn kräks, dom pissar i sängen, river huset, ritar på väggar, hittar nagellack och "råkar" spilla ut det på din nya soffa och ja, dom gör dig vansinnig ibland. Det är helt okej att älska att fara på coop helt själv, andas och inte ha en huligan hängandes i benet för att sedan komma hem och fått ny energi. Kom ihåg att ibland kan det vara skönt att vara själv några minuter, det är alldeles för lätt att glömma bort sig själv. 

8. Du kommer att göra nästan allt du inte skulle göra när det gäller dina barn, dom kommer sova i din säng fastän dom inte skulle det, du kommer muta och hota "tar du inte på dig jackan får du inte åka till mormor". Du kommer slå igång ipaden fastän dom kan få fyrkantiga ögon och låta dom se den medans du lagar mat. 

9. Du lär dig uppskatta en dusch ifred eller bara ett toalettbesök, saker du tog förgivet förr är en lyx idag, när du väl får göra nummer två ifred på toaletten utan att någon står och kastar bindor, tamponger och skrattar åt dig så känns det som att du har vunnit på lotto. 

10. Du kommer inte alltid vara jättestolt över dina barn, speciellt inte när dom börjar prata och berättar gärna för okänt folk att pappa fiser och dricker öl, mamma har ingen snopp men långa bröst. Omgivningen kommer förmodligen skratta, du kommer önska att du kunde sjunka genom jordens yta. 

Eller så kanske dina barn nångång följer med till ditt jobb, vi kan låtsas att du jobbar i en butik, ja du till och med äger den. Ditt barn sköter sig exemplariskt till en början medans du själv står och förklara skillnader på 1:14 bilar och kunderna är imponerade av att ditt barn är så lugn och snäll. Vi kan säga att barnet sedan berättar att hen har bajsat, då kan det hända att om du är ägare och ensam arbetare i butiken börjar kallsvettas, vi kan även leka med tanken att det just då strömmar in massor med folk i butiken i samma takt som odören utav bajs sprider sig, vi kan även leka med tanken att nu bestämmer sig hen för att det kliar lite i blöjan. Vi kan säga såhär, det kan hända att det blir en dålig komedi och det helt plötsligt är bajs på fler ställen än bara i blöjan, men nu leker vi ju bara med tanken, det kan även vara så att detta hände någon, någon som äger en butik och säljer bland annat 1:14 bilar. Jag säger inte att det är så, men det kan vara så.. Det kan även vara så att ägaren ändå sålde bilen, torkade bajs och ringde till barnets pappa och var arg så han fick lov att stiga upp fastän han jobbat natt och hämta avkommat. Som sagt det hade kunnat hända, någon.. 

Men lugn, det kommer stunder då dom små ninjorna är helt fantastiska och du svämmar över med kärlek och kan inte förstå hur du kunde vara trött/less/arg/irriterad.. 

Däremot, tror ni jag var populär imorse när jag väckte Lilly eller snarare godzilla. Vansinnig för att hon inte fick fortsätta sova så skrek hon med all kraft "GÅÅÅÅÅ MAMMA", synd bara att mamma är starkare och ihjälstressad så vi kom oss iväg tillslut ändå. Livet som mamma och egenföretagare är inte alltid en jättehärligt kombination för varken hjärtat eller hjärnan.. Lilly mjuknade till lite senare efter att ha disskuterat vilka byxor vi ska ha, hur mycket mat hunden ska få, vilken tröja som ska på och hur många tuttar man får ta med sig till mormor.. 

Andas... 123456789.. Nu kör vi, hoppas på en bra dag men förväntar mig skit. Varför vara glad i onödan?! Bättre att tro på dåligt också blir det bra.. Har sagt till maken att säljer jag ingenting så är det lika bra att skjuta sig efter allt slit (ja med en gnutta humor sagt). Han däremot försöker få allting att låta så himla possitivt "men tänk Johanna, det är ju bra att komma ut och synas omän du säljer dåligt". 

Han är säkert en sån som "spelar för att det är kul och inte för att vinna". Karljävel, komma här och försöka vara positiv.. 

Tänk att jag ska följa din väg mot vuxenlivet. Jag ska göra allt i min makt för att guida dig till att bli en bra människa, omtänksam, snäll och glad. Jag ska lära dig att ingenting är omöjligt och att du ska kämpa för det du vill. Jag ska lära dig att vänner kommer och dom går, pengar är inte allt här i världen och familjen är det viktigaste du har.

 

Jag kommer att göra dig galen, jag kommer att skämma ut dig och du kommer sucka åt mig. Men det gör ingenting för jag vet att när du sen sitter där själv, med egna barn. Då kommer du förstå, du kommer förstå varför dina föräldrar gjorde som dom gjorde och du kommer förstå att allt vi gjort var för att vi älskade dig.

 

Jag ska älska dig tills jag inte längre vandrar på denna jord, jag ska ge dig all min kärlek varje dag och förklara för dig människors lika värda. Att hudfärg spelar ingen roll, att människor med handikapp är underbara människor det med och att gamla människor en gång var lika ung som dig. Jag ska lära dig att stå på dig och aldrig acceptera att någon människa far illa.

 

Jag ska lära dig att avundsjuka är inget att sträva efter och att älska sig själv är så otroligt viktigt. Jag ska förklara för dig att det gör ingenting om du inte vet vad du vill bli när du blir stor. Det gör heller inget om du inte gifter dig och köper hus, utan istället gör något annat. Så länge du gör det för att du själv vill det.

Bara du kan hitta vägen till din egen lycka.

 

Jag kommer torka dina tårar, jag kommer lägga plåster på dina knän, jag kommer göra flätor i ditt hår och gå på din examen. Jag ska hålla dig hårt i min famn och viska att allt kommer bli bra. Jag ska skydda dig mot världens elakheter så gott jag kan.

Jag ska ordna kalas åt dig, blåsa såpbubblor, fara på picknick och pussa dig gonatt varje natt. Vi ska skratta i vinden, dansa i regnet och önska att dagen aldrig tar slut.

 

Jag ska gråta på din student, när du flyttar hemifrån, när du klarar ditt körkort och jag vet att jag alltid kommer stå rakryggad och vara stolt. Stolt för den du är, den jag hjälpte dig att bli.

 

Jag ska lära dig allt jag en gång fått lära mig.

 

Nutid: 30cm säng över till mamma, blöjninjan 100cm och pappan 30cm. Lilly bäddar inte direkt för några syskon.

Dåtid: Våra barn ska minsann äta allt och få ordentlig mat. 

Nutid: Dagens middag, rån, korv och ett mjölkglas. Kanske på sin höjd en ostskiva. (Har jag sagt att Lilly älskar korv?) i och för sig så är hon himla duktig på äta och äter i princip allt uton ägg.. När hon själv vill. 

Dåtid: när vi får barn ska dom somna i tid på kvällarna. 

Nutid: 23.30, snälla Lilly, sov! Mamma ska upp och jobba.

En av få saker vi faktiskt håller fast vid är att Lilly inte får dricka läsk, festis på sin höjd, inte äta kakor, godis eller något annat slisk och hon dricker mjölk till maten. Just den söta biten känns bara sjuk, när barn på drygt ett år sitter och dricker cola, äter massor utav fika och i princip får en egen godispåse. Nä det hinner dom med, ju senare desto bättre och än vet hon inte vad det är, så hon saknar det inte. Får Lilly en korvbit eller ett smörgåsrån så är hon nöjd. Glass får hon smaka i sommar, men definitivt ingen cola, det är mammas! 

Ny jord till alla blommor! Där skymtar ni även mina nypimpade krukor. (Har jag sagt att jag gillar dekorplast?)

Och där somnade hon, tvärs över sängen i en sovställning som ser ut att vara jätteskön.. 

Att försöka konversera med det lilla blöjmonstret är inte alltid sådära superlätt..

 

Äta

Majskrok

Mat

Tutte

Hej

...ja även några flera men det här är nog dom viktigaste

 

Nej

Ajabaja

Lugn

Vänta

Försiktigt

Sov!

 

Klockan är fyra på natten, inget konstigt med det då den är det en gång varje dygn. Det som är konstigt är att jag inte sover, i och för sig så är det inget konstigt med det heller. Föregående natt somnade Lilly fem på morgon, 06.45 ringde min klocka och jag skulle jobba.. Behöver jag berätta att jag var ingen exemplarmamma den natten?!

 Inatt somnade hon lite tidigare, 02.00. Jag borde ha lagt mig jag med, men istället tappade jag upp ett varm bad, läste en bok och låg där tills det kändes som att huden skulle lossna, kroppen är inte van vid vatten längre. Nu för tiden så racerduschar man medans en ninja på 9,5kg stirrar ihjäl en och tycker det går alldeles för sakta. Förresten, upptäckte idag att Lilly fått ännu en tand, kanske det som är anledningen till sömnproblemen? 

Sova som förälder? Det ryktas om att den förmånen försvinner i samma sekund som moderkakan lossnar. 

Jag läste bland kommentarer där en tjej frågade angående napp till sitt barn. Vilket absolut inte är något fel i det, frågar man inte får man heller inga svar. Men endel kommentarer gjorde mig riktigt upprörd faktiskt! Alla har vi delade åsikter, om allting. Men att säga att föräldrar som ger sina barn napp är lata föräldrar, därr har man gått över gränsen!

 

Jag har alltid sagt att mina barn inte ska ha napp, dels för att det är en hel process att komma ihåg att ta med sig den där lilla jävulska saken som hela tiden tappas bort och dels för att det kan vara en hel process att vänja bort när dom blir lite äldre. Men i vårat fall så hade vi inte så mycket till val..

 

I och med att Lilly är för tidigt född och var väldigt väldigt svag när hon föddes så kunde hon inte amma första tiden, hon fick mat genom en sondslang och vi (sköterskorna) försökte hjälpa henne med hennes sugreflexer med hjälp utav en napp, en väldigt liten speciell napp..

 

När vi kom hem så sa vi (kanske mest jag) "nej hon ska inte ha napp", tiden gick och hon hade kolik, tills hon var dryga fem månader skrek hon i princip konstant. Dygnet runt och sov bara några minuter åt gången, jag höll på att tappa förståndet och maken lika så. Så vi introducerade nappen för henne, tillslut så funkade det och hon blev lite lugnare, inte alltid, men många gånger så blev hon lite lugnare tack vare nappen..

 

För oss var nappen en sista utväg och jag var allt utom lat, jag provade allt! Jag frågade alla jag kände, frågade alla läkare, apoteket, läste överallt och allt jag provade var förgäves.. Så kom inte och säg att föräldrar som ger sina barn napp är lata, precis som med allting annat så ska man inte uttrycka sig kring endel saker förrän man varit i någon annans skor. Nappen var våran räddning och jag är idag glad att vi tog den, att jag sedan kanske får ta en strid för att vänja bort den, den striden är jag beredd att ta.

 

Idag är Lilly en betydligt gladare tjej som gillar sin napp, men det är inte hela världen om mamma och pappa ibland råkar glömma den.

 

Ibland slår tanken mig, att det faktiskt är ett helt år sedan Lilly kom till världen. Det här året har varit väldigt omtumlande och jag funderar ibland på hur det hade varit om vi hade fått en "normal" start. Oroa sig det tror jag alla föräldrar gör, men att få en prematur är något ännu mera än bara lite oro.. Jag kan titta tillbaka och tänka att vi är riktigt starka jag och maken, vi har klarat det här och vi har en frisk tjej med ett himla humör.

 

För när vi kom hem från sjukhuset så var det inte bara att komma hem till en rosa liten bubbla, det var kaos. Vilket säkert väldigt få förstår som aldrig haft ett barn som varit sjukt eller prematur. Inte nog med att man var livrädd att hon skulle dö när som helst när inga apparater vakade över henne så var det denna ständiga oro hela tiden. Kommer sondslangen åka ut, måste hon operera blåsljudet, visar hennes värden bra, ger jag henne det hon behöver, kommer hon att ha gått upp nog i vikt så vi inte behöver åka in igen, varje vecka, flera gånger i veckan var vi till sjukhuset för kontroller och varje gång var man lika rädd att det skulle visa något dåligt och vi hade då "misslyckats" med vårat uppdrag. Första månaderna var Lilly mer mitt uppdrag än min dotter, jag följde varje regel jag fått av alla läkare, jag oroade mig för hennes vikt, värden, har jag kommit ihåg alla hennes droppar och allt annat vi fick hålla på med. Jag har så många gånger kännt mig som världens absolut sämsta mamma, när Lilly hade kolik och skrek i princip dygnet runt i fem månader så trodde jag att jag skulle gå in i väggen, maken och jag avlöste varandra och gick omkring som zombies här hemma. Så många gånger jag kände att jag skulle kunna lämna bort Lilly bara jag får sova mer än 20minuter åt gången, jag kände mig helt enkelt som världens sämsta mamma. Sen alla påtryckningar från alla runt omkring, gör si, gör så och det här är rätt, sluta överdriva och sluta svammla. Nu idag, ett år seanre har jag lärt mig att inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Vi uppfostrar våran dotter på det sätt vi tror är bäst för henne och oss. Jag är inte någon mirkakelmamma, heller inte världens bästa mamma..

 

....Men jag vet att när Lilly är ledsen så vill hon sitta tätt intill oss med en filt över sig och lyssna när man sjunger imse vimse spindel. Jag vet också att när hon är trött så kliar hon sig i nacken och drar i örat och hon älskar att få somna i famnen. Jag vet hon älskar att titta på våran digitala fotoram samtidigt som hon skriker där varje gång det kommer en bild på henne, jag vet att Lilly gärna åker bil och älskar att åka vagn, jag vet att när hon förkyld så vill hon sova sittandes i våra famnar i soffan.. Jag är inte världens bästa mamma, men jag vet att jag älskar min dotter över allt på denna jord och gör allting för att hon ska få en så bra uppväxt som möjligt.

 

 

I mer än tio månader har vårat lilla monster i blöjstorlek 4 varit endel av vårat liv. Att skaffa barn var det mest omtumlande (okej inte just själva akten då hon blev till), men när den lilla varelsen kom till världen. Hur kan man få skaffa barn utan en utbildning på minst några hundra högskolepoäng? Allting annat som man ska göra är det så viktigt att utbilda sig i, barnaskaffandet får man en enkel liten kurs (som vi inte hann gå) i hur man andas igenom en förlossning och sånna småsaker. Men sen då? Hur gör du när du kommer hem med en äta-sova-bajsa sak som du inte har någon aning om hur den fungerar?! Man känner sig verkligen vilse, har dom ont? Är det här normalt? 

Kanske talar jag bara för mig själv men det låter osannolikt. Är det bara jag som i efterhand kan säga att den första tiden som folk säger man ska ta så jävla bra hand om inte var sådär rosa bubblig som alla sa. När det lilla barnet skriker 23timmar per dygn och du lever på luft, då är det svårt att njuta. När du ammar som aldrig förr så bröstena håller på ramla av och psyket låter som en bra viloplats för några dagar, då frågar man sig inte bara en gång om man är lämplig som förälder. Man tittar sig i spegeln och undrar vad som hände, bröstmjölk och bebisbajs överallt. Eller alla gånger man gråtit, pga av utmattning, sorg över att man känner sig som världens sämsta mamma, alla hormoner blandat med första tiden med en bebis är en farlig kombo. 

Ingen berätta någonsin baksidan av att skaffa barn, vilket jag kan tycka är viktigt. För du är ingen dålig förälder för att du nångång känner att du vill bara att ditt barn ska vara tyst i alla fall 20 minuter så du får byta underkläder, gå på toa och kasta i dig en smörgås. När man sedan får höra att det kommer gå över så känns det ungefär lika långt bort som det gör att vinna en storvinst på lotto.. Ja nångång går de över, kanske när hon är 25 och flyttar hemifrån. 

Det är inte förrens i sommar, när vårat lilla monster blivit lite äldre som jag kan säga att jag har tid att njuta sådär på riktigt. Nu skriker hon inte dygnet runt, i alla fall inte för att hon är arg och ledsen. Nu kan jag och Andreas kanske lyckas äta en måltid ihop, om inte annat ha samma sovrutiner och slippa gå skiftgång. Jag förstår varför endel människor separerar första bebisåret, det är ett tungt år och antingen klarar man sig igenom det och blir starkare, eller så går man skilda vägar för att det knäcker en.. När ett barn skriker i princip konstant första månaderna så är det inte konstigt att det intima förhållandena läggs på is ett tag, det är inte direkt sexigt med nedspydda kläder, stygn, diverse krämpor från förlossning, blodspränga ögon och framförallt ett barn som skriker dig medvetslös. Nu får inte alla barn kolik, men Lilly fick det och det önskar jag inte ens min värsta fiende, jag skulle hellre ge dom en brevbomb än ett kolikbarn. 

Så till alla er blivande föräldrar, det kommer vara tungt stundvis och ni kommer vara dränkta i spya och bajs, men det blir bättre (men glöm inte alla trotsåldrar som väntar). Och kom ihåg, ni är inga dåliga föräldrar för att ni känner att ni ibland inte egentligen orkar eller tappar tålamodet. Så känner dom flesta nångång och lyssna inte så mycket på alla runtomkring, för ni kommer få tips och åsikter tills öronen trillar av och det är lätt att säga vad andra ska och inte ska göra.. 

Visst är det fantastiskt med barn. Hur dom kan skrika, kasta leksaker i ögat på en, kladda ner hela köket med mat (fastän Lilly inte ens kan gå än), peta en i ögat halv fyra på morgonen och man kan bli gråhårig för mindre. Många gånger vara nära på att tappa förståndet också pang! Så ler det lilla vildjuret, då är allting bortglömt. Varje gång hon tittar en i ögonen och ler så kan jag inte för allt i världen förstå varför jag var smått irriterad när hon ville göra morgon halv fyra på morgonen och började dagen med att bajsa igenom alla kläder, på sängen och även mamman. Visst är det otroligt?

 

Jag kan säga att jag älskar min man, fruktansvärt mycket. Men hade han väckt mig halv fyra en morgon, bajsat igenom sina kläder, i sängen och på mig. Då hade det inte hjälpt att titta mig i ögonen och le.

 

Det är något speciellt med dessa små underbara varelser.