I mer än tio månader har vårat lilla monster i blöjstorlek 4 varit endel av vårat liv. Att skaffa barn var det mest omtumlande (okej inte just själva akten då hon blev till), men när den lilla varelsen kom till världen. Hur kan man få skaffa barn utan en utbildning på minst några hundra högskolepoäng? Allting annat som man ska göra är det så viktigt att utbilda sig i, barnaskaffandet får man en enkel liten kurs (som vi inte hann gå) i hur man andas igenom en förlossning och sånna småsaker. Men sen då? Hur gör du när du kommer hem med en äta-sova-bajsa sak som du inte har någon aning om hur den fungerar?! Man känner sig verkligen vilse, har dom ont? Är det här normalt? 

Kanske talar jag bara för mig själv men det låter osannolikt. Är det bara jag som i efterhand kan säga att den första tiden som folk säger man ska ta så jävla bra hand om inte var sådär rosa bubblig som alla sa. När det lilla barnet skriker 23timmar per dygn och du lever på luft, då är det svårt att njuta. När du ammar som aldrig förr så bröstena håller på ramla av och psyket låter som en bra viloplats för några dagar, då frågar man sig inte bara en gång om man är lämplig som förälder. Man tittar sig i spegeln och undrar vad som hände, bröstmjölk och bebisbajs överallt. Eller alla gånger man gråtit, pga av utmattning, sorg över att man känner sig som världens sämsta mamma, alla hormoner blandat med första tiden med en bebis är en farlig kombo. 

Ingen berätta någonsin baksidan av att skaffa barn, vilket jag kan tycka är viktigt. För du är ingen dålig förälder för att du nångång känner att du vill bara att ditt barn ska vara tyst i alla fall 20 minuter så du får byta underkläder, gå på toa och kasta i dig en smörgås. När man sedan får höra att det kommer gå över så känns det ungefär lika långt bort som det gör att vinna en storvinst på lotto.. Ja nångång går de över, kanske när hon är 25 och flyttar hemifrån. 

Det är inte förrens i sommar, när vårat lilla monster blivit lite äldre som jag kan säga att jag har tid att njuta sådär på riktigt. Nu skriker hon inte dygnet runt, i alla fall inte för att hon är arg och ledsen. Nu kan jag och Andreas kanske lyckas äta en måltid ihop, om inte annat ha samma sovrutiner och slippa gå skiftgång. Jag förstår varför endel människor separerar första bebisåret, det är ett tungt år och antingen klarar man sig igenom det och blir starkare, eller så går man skilda vägar för att det knäcker en.. När ett barn skriker i princip konstant första månaderna så är det inte konstigt att det intima förhållandena läggs på is ett tag, det är inte direkt sexigt med nedspydda kläder, stygn, diverse krämpor från förlossning, blodspränga ögon och framförallt ett barn som skriker dig medvetslös. Nu får inte alla barn kolik, men Lilly fick det och det önskar jag inte ens min värsta fiende, jag skulle hellre ge dom en brevbomb än ett kolikbarn. 

Så till alla er blivande föräldrar, det kommer vara tungt stundvis och ni kommer vara dränkta i spya och bajs, men det blir bättre (men glöm inte alla trotsåldrar som väntar). Och kom ihåg, ni är inga dåliga föräldrar för att ni känner att ni ibland inte egentligen orkar eller tappar tålamodet. Så känner dom flesta nångång och lyssna inte så mycket på alla runtomkring, för ni kommer få tips och åsikter tills öronen trillar av och det är lätt att säga vad andra ska och inte ska göra..