Hela huset sover och jag njuter! Det är tyst, stilla och jag kan läsa bloggar, fundera över vad jag borde göra men inte kommer göra och njuta av tysnaden (sa jag det, det är tyst?) Den lilla avkomman ligger 50 cm ifrån mig, men i sin egen säng. Nu när hennes säng är sänkt så ser jag henne när jag ligger ner. Jag har legat och tittat på henne och ställt mig samma fråga som dom flesta andra föräldrar "hur kan jag vara arg/irriterad på dig ibland?" Jag vet att jag kommer få äta upp det på några timmar då det är gasen i botten med skrik och ninjamoves, men fram tills dess.. Så ligger jag och njuter av min lugna (sovandes) familj. Alla gånger ögonen har blivit utklösta, trumhinnorna i princip spräckta, bajsa-ner-sig-mitt-i-natten, se babblarna 414gånger på en timma och det är det enda som duger, alla dom gångerna blir som bortblåsta.. För visst är det något fantasiskt med att titta på sitt alldeles egna barn, veta att du är något vi skapat, du är våran och vi kommer följa dig hela vårat liv. Och vi kommer göra ditt liv till ett helvete ibland, vi kommer jaga dig när du smiter ut, säga nej fler gånger än USA varit i krig, tjata på dig, skrika "smäll inte i dörrarna", be dig städa ditt rum, sänka ljudet på stereon, berätta att så länge du bor under mitt tak och skämma ut dig för dina vänner. Men du förstår, vi har alla varit där och jag kommer säga precis som min mamma sa (& hennes mamma & hennes mamma osv) "du kommer förstå när du får egna barn".

Igår somnade jag samtidigt som det lilla yrvädret, det vill säga strax före filmen vi skulle se klockan nio började. Det var ungefär lika smart som att stanna och prata med comhems försäljare, alltså jag fick ångra det bittert..

00.30 vaknade jag upp i soffan av att den lilla avkomman som mäter lite mer än en halvmeter över havet var vaken. Pappan i huset var i full färd att göra välling, jag tassade in i sovrummet i hopp om att få fortsätta min skönhetssömn. Gick inte alls som planerat, blev lika besviken som yohio när han inte vann melodifestivalen. Avkomman somnade gott om, mannen med sin förkylning (som han fått av mig & Lilly) somnade gott, ja till och med hunden somnade gott! Jag själv fick ligga och lyssna på snoriga familjemedlemmar som snarkade och pratade i mun på varandra medans dom avnjöt en god natts sömn.

02.30 Lilly-Ninja-masken vaknar. Dags för en ny blöja innan pyjamasen blottnar upp. Försöker snabbt och pedagogiskt byta blöjan i mörker (allt för att hon ska vilja somna om smärtfritt). Lilly har kommit på att allt hon når.. Är hennes. Det flyger blöjor, salvor, korgar och pyjamaser medans hon blir en mask och försöker glida ur famnen. Tillslut ligger hon i sin säng, ingen plan på att sova, leker ninja med benen åt alla håll samtidigt som hon drar vällingsflaskan mellan spjälorna. Detta sker i samband med makens snarkorkester. Nånstans här tappar jag förståndet och Lilly vann! Hon fick sova i våran säng. Dock är mamman fortfarande lite smartare och lyfter tillbaka henne när hon lagt igen sina blå.

03.45 överväger jag att lägga mig i ett annat rum, men samvetet tar över. Råkas den lilla vakna vill jag inte mannen ska stiga upp med henne då hans klocka ringer alldeles nog tidigt och han ska åka på jobbet. Nog för att det känns som han förtjänar det med tanke på orkestern inatt.

04.30 jag funderar hur hårt man egentligen kan sova, efter att ha sparkat i mannen fler gånger än mikael persbrandt varit i aftonbladet så överväger jag att sätta en kudde över hans ansikte. Han borde väl vakna när han får slut luft? Och kanske vända på sig, sluta förkylningssnarka (den värsta sorten) och överlåta oljud nattetid till den yngsta i familjen. Men istället inser jag att detta är menlöst, går ut med hunden och äter en smörgås..

05.10 tittar jag på klockan sista gången och somnar..

05.50 vaknar avkomman, mannen åker på jobbet och jag undrar varför jag inte är miljonär och har en nanny som underhåller Lilly medans jag vilar bara.några.minuter.till. Lilly vann, igen.. Vi stiger upp men somnar om kring åtta.

Sedan dags för frukost, medans Lilly äter en portion gröt trycker jag en bilpåse som den bra förebilden jag är.

Älskade Mammaliv! :)