Hela huset sover och jag njuter! Det är tyst, stilla och jag kan läsa bloggar, fundera över vad jag borde göra men inte kommer göra och njuta av tysnaden (sa jag det, det är tyst?) Den lilla avkomman ligger 50 cm ifrån mig, men i sin egen säng. Nu när hennes säng är sänkt så ser jag henne när jag ligger ner. Jag har legat och tittat på henne och ställt mig samma fråga som dom flesta andra föräldrar "hur kan jag vara arg/irriterad på dig ibland?" Jag vet att jag kommer få äta upp det på några timmar då det är gasen i botten med skrik och ninjamoves, men fram tills dess.. Så ligger jag och njuter av min lugna (sovandes) familj. Alla gånger ögonen har blivit utklösta, trumhinnorna i princip spräckta, bajsa-ner-sig-mitt-i-natten, se babblarna 414gånger på en timma och det är det enda som duger, alla dom gångerna blir som bortblåsta.. För visst är det något fantasiskt med att titta på sitt alldeles egna barn, veta att du är något vi skapat, du är våran och vi kommer följa dig hela vårat liv. Och vi kommer göra ditt liv till ett helvete ibland, vi kommer jaga dig när du smiter ut, säga nej fler gånger än USA varit i krig, tjata på dig, skrika "smäll inte i dörrarna", be dig städa ditt rum, sänka ljudet på stereon, berätta att så länge du bor under mitt tak och skämma ut dig för dina vänner. Men du förstår, vi har alla varit där och jag kommer säga precis som min mamma sa (& hennes mamma & hennes mamma osv) "du kommer förstå när du får egna barn".