Blöja och Sockar

Nu har vi kollat på barnens hus och andra ställen, men den minsta storleken är 44 överallt. Så Lilly får nog ha blöja och sockar ett tag till, tur hon har mysiga filtar ;) Jag måste prova overallen och se om den ens går att ha, annars får vi köpa en mindre för overall måste hon ha nu när det är vinter..

Hennes två yngsta mostrar och mormor har varit och hälsat på idag, Lilly fick sig en mössa och en rosa kompis av mellersta moster:)

Alldeles för stort

Vi provade bodyn vi köpte i fredags. Den var alldeles för stor, så storlek 44 får vänta ett bra tag och jag får leta efter något mindre så att Lilly har iallafall något klädesplagg :) Även sockarna som är dom minsta jag hittat är lite stora.

Lilla Lilly vanilly

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att du är vår, vår lilla vackra dotter. Att du ska förgylla vårat liv, att vi ska se dig växa upp, lära dig rätt och fel, få höra dina första ord, trösta dig när du är ledsen. Du är våran alldeles egna lilla Lilly.

Jag längtar till den dagen vi får åka hem och bli en familj på riktigt, då vi får gå ut med vagnen, lägga dig i din säng och visa dig världen.

Bara en kvar!

Idag har Lillys morfar, plastmormor, Plastmorbror, gammelfarmor och gammelfarfar varit och hälsat på. Lilly fick supersöta kläder av gammelfarmor och gammelfarfar, alltid roligt med flickkläder och i lite mindre storlek:)

Vi fick även veta av doktorn att Lilly ska sluta med antibiotikan ikväll, så då kommer det bara vara en slang kvar och det är till sondmatningen.

Lördag

Då var det lördag , den här veckan har faktiskt gått fort med tanke på att vi är på sjukhus. Fastän vi inte gör mycket annat än matar, pumpar, äter och sover. Lilly äter varannan timma, så det känns som att vi inte gör mycket annat än ger henne mat.

Idag får vi mest troligt besök, känns kul med lite andra ansikten ett tag. Ska även visa er en bild senare på en jättesöt body som Lilly fick av Erik, Ida och Elias igår :)

Men nu får ni en bild från igår när jag och hon låg och vilade:)

Frammåt

Det känns så skönt att Lillys värden börjar bli bättre och bättre. Förklaringen till att dom flesta prover inte varit så bra är att hon varit liten, dom hittar ingen annan förklaring. Men huvudsaken är att det blir bättre och bättre.

Hon har även börjat öka i vikt, inte i racerfart men ändå. Snart är hon uppe i födelsevikten, som var 1720gram.

Sen måste jag bara få dela av med mig av denna underbara bild, det kittlar nog i magen för henne :)

Lilla vän

Tänk att något så litet kan ta så stor plats i hjärtat.
 

Det går åt rätt håll ♥

Vi har nu fått ta bort droppet då sockret har blivit stabilare. Så nu är det bara sonden och kanylen i handen kvar. Men inga sladdar som hänger och maskiner som måste följa med överallt, vilket verkligen känns som en befrielse. Nu kan vi lyfta upp henne själva utan att vara rädd att vi ska dra i en massa sladdar, känns hur skönt som helst att kunna ta upp henne från sängen utan att kalla på personalen och be om hjälp.
 
Det ger en verkligen hopp när det går frammåt, kanske får vi komma hem innan jul :)
 
Älskade barn, du är det vackraste vi har ♥
 

Lilla Lilly

"Jag är inte så mycket större än mammas hand.."

En vecka

Idag är det torsdag, vilket innebär att våran tjej blir en hel vecka gammal! Snart är hon väl femton och drar hem killar;)

Idag är det lite provtagning på schemat, vilket det är varje dag.. Vi ska även se hur hennes socker ser ut, kanske får hon ta bort droppet, bara hålla tummar och tår. Annars flyter det på som vanligt, vi håller ingen koll på dagar och äter, pumpar och sover.

Onsdag

Idag har varit en rätt så lugn dag, vi har pratat med läkaren som gjorde kejsarsnittet och fått lite information om hur det blev såhär, varför vet man inte men man vet att flödet i navelsträngen var försämrat..

Vi fick också veta att när Lilly ska få ett syskon så kommer dom hålla ett extra öga och vi kommer få gå på fler kontroller och ultraljud, vilket känns himla skönt då man kommer vara extra orolig.

Sprängfullt

Klockan är mitt i natten och det är fortfarande nytt för mig att vakna upp efter nån timmas sömn med bröst som känns som stenar. Så det var bara att stiga upp och pumpa för att sedan försöka somna om.

Igår gjorde Lilly CTG och ett ultraljud på hjärtat, hon har som jag nämt tidigare blåsljud på hjärtat, vilket inte är helt ovanligt med prematurbebisar ( prematur=född innan vecka 37). För att försöka förklara på ett sätt som dom flesta förstår så är det en "dörr" som ska stängas när barnet föds där blod passerar i hjärtat, den här dörren har inte stängts, men kan göra det med tiden, men den kan också välja att inte göra det och då måste dom operera Lilly.. Som ni förstår så är det tusen saker och prover att försöka hålla reda på och jag och mannen tar en dag i taget. Idag hoppas vi hon har jämn sockernivå så att det inte dröjer så länge tills vi får ta bort droppet :)

Att amma

En sak som kan göra mig ledsen är när människor inte kan ha empati och förståelse eller helt enkelt uttrycker sig klumpigt.

Personalen här är hur bra och gulliga som helst, dom förklarar det man inte förstår, hjälper med det man ber om och är väldigt förstående att Lilly är vårat första barn som dessutom är född för tidigt och vi går igenom en massa saker hela dagarna. Det är prover, provsvar, blåsljud på hjärtat, koldioxidhalten i blodet, sockernivån, blodplättar, utslag och listan kan göras lång. Det är tusen saker att oroa sig för, samtidigt som alla hormoner sprutar tillsammans med bröstmjölk och tappra försök för både mig och Lilly att lära oss att amma. För det är inte så enkelt, mjölk finns det så det räcker och blir över, men Lilly är fortfarande så liten så hon har det kämpigt med amningen ännu, men hon är duktig och jag vet ju inte hur man gör och behöver hjälp och stöd, så vi kämpar på så gott det går och pappan hejjar på oss. Dock så finns det endel människor som inte förstår detta, dom uttrycker sig klumpigt så som "sådär kan du inte hålla, men hon kan ju inte ligga så.." Jag är verkligen öppen för hjälp och tar emot alla råd jag får, men när folk fräser eller får det att låta som att jag är dum i huvudet, då blir jag ledsen..

Det var en gång när jag skulle försöka amma Lilly samtidigt som Andreas matade henne genom sonden.. Jag fick inte upp henne i rätt höjd till bröstet, vilket jag kan tycka är lite svårt då hon är så himla liten.. Då kommer en av dom som jobbar och säger med bestämd ton "men inte kan du ju ha hon sådär förstår du väl" och sliter tag i både Lilly och mitt bröst. Tanken är säkert god från hennes sida, men jag tycker hon uttrycker sig fel. Jag vet knappt hur man ammar, jag har bara varit mamma i fem dagar och var inte påläst eller förberedd att börja amma nu, men jag försöker och det enda jag vill är att få hjälp med det och tid att lära mig. Det här låter säkert som en skitsak för er, men det var det inte för mig och det förstörde hela min dag. Jag blev såklart ledsen och rädd att nästa gång jag ska amma så gör jag fel och någon blir irriterad..

Det går frammåt

Jag måste bara säga att alla ni läsare är helt underbara och tack för alla fina kommentarer, fastän jag inte hunnit svara på alla så läser jag varenda en och blir så himla glad!

Kan även berätta att Lillys socker har börjat stabilisera sig och fortsätter det såhär så får vi snart ta bort droppet. Syresättningen har den också blivit bra och hon har nu ingen slang till näsan, känns så himla skönt att det går åt rätt håll! Vikten har också börjat öka och snart är vi uppe i födelsevikten.

Här är hon med sin "sollucka" i pannan, den har hon när hon solar för att hon var lite gul :)

Älskade Lilly

Varje dag så tar dom nya prover på Lilly, för att kolla sockret som har åkt lite upp och ner, syresättningen i blodet och lite andra saker och det skär verkligen i hjärtat när dom sticker henne i huvudet, det är självklart nödvändigt och jag är så tacksam till alla underbara skäterskor och barnmorskor på denna avdelning.
 
Lilly har slutat med syrgas sedan två dagar tillbaka, hennes socker har även blivit bättre och gulsoten verkar vara borta. Hon sondmatas fortfarande men är en stark tjej som suger på tutte och bröst, men hon är fortfarande så liten så orken är inte så stor och hon blir fort trött..
 
Men vi alla ser varje dag hur hon blir bättre och starkare.
Våran alldeles egna prinsessa ♥
 
Vi vet inte varför hon var så liten som hon var, enligt proverna så verkar det inte finnas något svar på den frågan heller.. Läkaren säger att om några veckor ska jag åka och ta prover för att se om det kan vara något med mig som gör att hon växde så dåligt, känns hemskt att inte veta varför det blev som det blev. Jag har alltid trott att våran bebis ska vara rätt så stor då både jag och Andreas var ganska stora.  

Älskade älskade du ♥

Här är hon, våran alldeles egna Lilly ♥
1720gram & 44cm lång
Två dagar gammal är hon här
 
 
 

Together we make a family

 

Hur Lilly kom till världen

Jag tänkte försöka mig på att skriva en förlossningsberättelse av något slag.

Låt oss börja onsdag den 14;e november då jag på kvällen ligger i soffan i vanlig ordning och pratar med Andreas och säger att nu har det rört sig lite i magen tycker jag, vilket jag tyckt mig känna i två dagar men tror även att jag inbillar mig. Jag har känt såhär tidigare, men min barnmorska har ju sagt att det inte varit något att oroa sig över. Jag bestämmer mig iallafall för att om det inte bli bättre efter jag har vilat så ringer jag barnmorskan eller förlossningen..
 
Sagt och gjort, jag ringer förlossningen och dom ber mig komma in, bättre en gång för mycket än för lite tycker dom och jag väcker Andreas, klockan är nu kring nio på morgonen torsdag 15;e november. Det hela måste ha sett ganska roligt ut om man stått och tittat på, jag går in i sovrummet, tänder lampan och säger "vi ska in på förlossningen", gissa om han vaknar till liv. Dock förklarar jag att det är ingen brådska och vi ska äta fruskost först. Så åker vi in och får veta att vi ska göra en CTG-kurva och sedan ett ultraljud, vilket är standard när man har känt minskade fosterrörelser, dom berättar även att nästan jämt så är det ingenting, utan bebisen kan bara ha vänt sig innåt och man känner inte rörselerna på samma sätt. Konstigt nog är jag inte det minsta nervös eller rädd, det är ju inget fel på bebis det är bara jag som inbillar mig tror jag. Jag lämnar urinprov och lägger mig med CTG;n, tar blodtrycket och det 160/120, jag som brukar ligga på 110/70, blodtrycket sjunker lite men är fortfarande högt och sköterskor/barnmorskor kommer in, tar blodprover och ger mig stark söt saft för att försöka få "igång bebisen" som dom uttrycker sig.. Det kommer in en sköterska och sätter in en kanyl i handen på mig "ifall att det skulle vara något" och berättar att det är bättre att göra såhär för man ska ju alltid vara förberedd . Redan där tror jag att  dom vet mer än vad jag vet, men jag känner ändå ett inre lugnt, jag ser ju på CTG att hjärtat slår. Efter ca 40minuter kommer en läkare som ska göra ultraljudet, sagt och gjort. Hon tittar, hummar, mäter och säger sedan från ingenstans, "ni kommer bli föräldrar inom några dagar". VA? Stopp här nu! jag ska inte ha barn förrens 20 December och ska på föräldrautbildning idag, jag blir helt nollställt men tänker i mitt stilla sinne att jag hinner ju då iallafall hem till Baltazar, ordna hundvakt, packa klart BB-väskan och förbereda mig.

Läkaren börjar prata om att bebisen i magen är liten, för liten. Tillväxthämmad som hon förklara det, bebisen ska väga iallafall 2500gram i den vecka vi är i (34+6), hon säger att våran bebis väger nånstans mellan 1500-1700gram, flödet i navelsträngen ser inte så bra ut och det är lite fostervatten, bebisen visar tydligen även på CTG att den inte mår bra inne i magen..

Vi ska få gå och fortsätta CTG;n berättar hon och hänvisar oss att sitta ner i fåtöljer och vänta, hon berättar även att jag inte ska få åka hem och måste stanna för observation. Då börjar jag genast att få lite panik, vadå jag har inte med mig några saker förutom mobiltelefon och börs, jag ska ju inte ha barn idag. tusen tankar snurrar och jag börjar tänka att grädden i kylen kommer bli gammal, soporna i köket kommer börja lukta och det enda jag egentligen tänker är saker som inte alls är relevanta. Jag ringer iallafall till mamma, har ett väldigt kort samtal där jag säger något i stil med, "du måste hämta Baltazar, vi är på BB och jag får inte åka hem".

Sen går allting i ultrasnabb fart, en sköterska kommer och hämtar oss, vi går in i ett rum där ytterligare två sköterskor/barnmorskor står och den ena säger till mig "klä av dig naken och lägg dig här, du ska få en kateter". Jag förstår ingenting men gör självklart som hon säger och i samma ögonblick kommer min läkare in och säger "vi ska ta ut bebisen nu, så gör er i ordning". Då brister det, jag inser allvaret, dom ska snitta mig. Jag börjar gråta och skaka, Andreas sitter helt tom i blicken och tittar på mig, han blir ombedd att byta om och sköterskorna försöker förklara för honom vad som nu ska hända. själv ligger jag på sängen, livrädd och är helt övertygad om att jag kommer att dö, dom försöker förklara för mig vad som ska hända men ingenting går in, jag hyperventilerar, skakar och gråter och dom, dom ger mig dropp och en flaska med något som jag ska dricka. sedan rullar dom in mig i operationssalen. Där är det mellan 10-15 personer, alla pratar och förklara, drar, lyfter och klämmer. Jag var så rädd och detta är det värsta jag varit med om i hela mitt liv, dom berättar att jag ska få ryggmärgsbedövning, det enda jag sagt jag inte vill ha. Så jag ligger och kutar som en katt och får den jävulska spruta och efter ett litet tag känner jag hur halva kroppen domnat bort. Andreas sitter hela tiden bredvid mitt huvud och stryker på mig och jag skakar nått så fruktansvärt..

Så börjar dom skära, det gör inte ont men känslan att bli skuren i när man är bedövad men vaken går inte att förklara för någon som aldrig varit med om det.. Det känns som att tio mannar står och sliter ut magen på mig allt dom orkar, jag hör hur dom pratar och känner hur dom sliter och så hör jag ett litet ynkligt skrik, hon var ute.. Jag ser hon aldrig utan dom tar med sig henne (Lilly) och Andreas och försvinner. Själv ligger jag där jag ligger och ska bli igensydd, jag har ingen aning om hur länge jag ligger där, men det känns som ett liv, dom syr igen mig och Andreas kommer in tillsammans med en sköterska och visar upp Lilly en snabbis och berättar att det blev en flicka och sedan skickas jag vidare till uppvaket där jag ligger och skakar, inte så konstigt visade det sig när jag hade 35.5grader i temp och 90/60 i blodtryck. Efter en lång väntan så kommer Andreas, han berättar att det har gått jättebra för Lilly och att hon vägde 1720gram, han visar även bilder han har tagit av henne..


Nu blev det här säkert jättejobbigt och tjorvigt att läsa och jag missade säkert en massa saker.
Men är det något ni undrar över så får ni fråga :)
 
RSS 2.0