Hur Lilly kom till världen

Jag tänkte försöka mig på att skriva en förlossningsberättelse av något slag.

Låt oss börja onsdag den 14;e november då jag på kvällen ligger i soffan i vanlig ordning och pratar med Andreas och säger att nu har det rört sig lite i magen tycker jag, vilket jag tyckt mig känna i två dagar men tror även att jag inbillar mig. Jag har känt såhär tidigare, men min barnmorska har ju sagt att det inte varit något att oroa sig över. Jag bestämmer mig iallafall för att om det inte bli bättre efter jag har vilat så ringer jag barnmorskan eller förlossningen..

 

Sagt och gjort, jag ringer förlossningen och dom ber mig komma in, bättre en gång för mycket än för lite tycker dom och jag väcker Andreas, klockan är nu kring nio på morgonen torsdag 15;e november. Det hela måste ha sett ganska roligt ut om man stått och tittat på, jag går in i sovrummet, tänder lampan och säger "vi ska in på förlossningen", gissa om han vaknar till liv. Dock förklarar jag att det är ingen brådska och vi ska äta fruskost först. Så åker vi in och får veta att vi ska göra en CTG-kurva och sedan ett ultraljud, vilket är standard när man har känt minskade fosterrörelser, dom berättar även att nästan jämt så är det ingenting, utan bebisen kan bara ha vänt sig innåt och man känner inte rörselerna på samma sätt. Konstigt nog är jag inte det minsta nervös eller rädd, det är ju inget fel på bebis det är bara jag som inbillar mig tror jag. Jag lämnar urinprov och lägger mig med CTG;n, tar blodtrycket och det 160/120, jag som brukar ligga på 110/70, blodtrycket sjunker lite men är fortfarande högt och sköterskor/barnmorskor kommer in, tar blodprover och ger mig stark söt saft för att försöka få "igång bebisen" som dom uttrycker sig.. Det kommer in en sköterska och sätter in en kanyl i handen på mig "ifall att det skulle vara något" och berättar att det är bättre att göra såhär för man ska ju alltid vara förberedd . Redan där tror jag att  dom vet mer än vad jag vet, men jag känner ändå ett inre lugnt, jag ser ju på CTG att hjärtat slår. Efter ca 40minuter kommer en läkare som ska göra ultraljudet, sagt och gjort. Hon tittar, hummar, mäter och säger sedan från ingenstans, "ni kommer bli föräldrar inom några dagar". VA? Stopp här nu! jag ska inte ha barn förrens 20 December och ska på föräldrautbildning idag, jag blir helt nollställt men tänker i mitt stilla sinne att jag hinner ju då iallafall hem till Baltazar, ordna hundvakt, packa klart BB-väskan och förbereda mig.

Läkaren börjar prata om att bebisen i magen är liten, för liten. Tillväxthämmad som hon förklara det, bebisen ska väga iallafall 2500gram i den vecka vi är i (34+6), hon säger att våran bebis väger nånstans mellan 1500-1700gram, flödet i navelsträngen ser inte så bra ut och det är lite fostervatten, bebisen visar tydligen även på CTG att den inte mår bra inne i magen..

Vi ska få gå och fortsätta CTG;n berättar hon och hänvisar oss att sitta ner i fåtöljer och vänta, hon berättar även att jag inte ska få åka hem och måste stanna för observation. Då börjar jag genast att få lite panik, vadå jag har inte med mig några saker förutom mobiltelefon och börs, jag ska ju inte ha barn idag. tusen tankar snurrar och jag börjar tänka att grädden i kylen kommer bli gammal, soporna i köket kommer börja lukta och det enda jag egentligen tänker är saker som inte alls är relevanta. Jag ringer iallafall till mamma, har ett väldigt kort samtal där jag säger något i stil med, "du måste hämta Baltazar, vi är på BB och jag får inte åka hem".

Sen går allting i ultrasnabb fart, en sköterska kommer och hämtar oss, vi går in i ett rum där ytterligare två sköterskor/barnmorskor står och den ena säger till mig "klä av dig naken och lägg dig här, du ska få en kateter". Jag förstår ingenting men gör självklart som hon säger och i samma ögonblick kommer min läkare in och säger "vi ska ta ut bebisen nu, så gör er i ordning". Då brister det, jag inser allvaret, dom ska snitta mig. Jag börjar gråta och skaka, Andreas sitter helt tom i blicken och tittar på mig, han blir ombedd att byta om och sköterskorna försöker förklara för honom vad som nu ska hända. själv ligger jag på sängen, livrädd och är helt övertygad om att jag kommer att dö, dom försöker förklara för mig vad som ska hända men ingenting går in, jag hyperventilerar, skakar och gråter och dom, dom ger mig dropp och en flaska med något som jag ska dricka. sedan rullar dom in mig i operationssalen. Där är det mellan 10-15 personer, alla pratar och förklara, drar, lyfter och klämmer. Jag var så rädd och detta är det värsta jag varit med om i hela mitt liv, dom berättar att jag ska få ryggmärgsbedövning, det enda jag sagt jag inte vill ha. Så jag ligger och kutar som en katt och får den jävulska spruta och efter ett litet tag känner jag hur halva kroppen domnat bort. Andreas sitter hela tiden bredvid mitt huvud och stryker på mig och jag skakar nått så fruktansvärt..

Så börjar dom skära, det gör inte ont men känslan att bli skuren i när man är bedövad men vaken går inte att förklara för någon som aldrig varit med om det.. Det känns som att tio mannar står och sliter ut magen på mig allt dom orkar, jag hör hur dom pratar och känner hur dom sliter och så hör jag ett litet ynkligt skrik, hon var ute.. Jag ser hon aldrig utan dom tar med sig henne (Lilly) och Andreas och försvinner. Själv ligger jag där jag ligger och ska bli igensydd, jag har ingen aning om hur länge jag ligger där, men det känns som ett liv, dom syr igen mig och Andreas kommer in tillsammans med en sköterska och visar upp Lilly en snabbis och berättar att det blev en flicka och sedan skickas jag vidare till uppvaket där jag ligger och skakar, inte så konstigt visade det sig när jag hade 35.5grader i temp och 90/60 i blodtryck. Efter en lång väntan så kommer Andreas, han berättar att det har gått jättebra för Lilly och att hon vägde 1720gram, han visar även bilder han har tagit av henne..

Nu blev det här säkert jättejobbigt och tjorvigt att läsa och jag missade säkert en massa saker.
Men är det något ni undrar över så får ni fråga :)

 

Märkligt. Min son kom precis i samma vecka dvs 34+6 och vägde 1715gram. Vi hade dock vetat om att han var tillväxthämmad i nästan två veckor innan jag blev snittad... så blev inte riktigt lika chockartat för mig. Vet hur det är med så liten bebis, hoppas ni också har hemsjukvård där du fött så ni kanske kan få komma hem om någon/några veckor men att sköterskor kommer till er ett par gånger i veckan och väger.

Kram

Usch va traumatiskt det måste varit för er! Men har BM inte märkt att bebis varit liten innan? På sf-måttet? Man blir ju lite rädd när det kan missas så lätt.... Vad tror dom att tillväxthämningen beror på? Skönt att du ändå var uppmärksam på fosterrörelserna och fick komma in så snabbt!

Vilken berättelse! Tur att allt gick bra ändå och vilken stark person du är som var så pass lugn. Stort grattis än en gång :)

Jätte intressant att läsa!! Va bra att allt gick bra, och stort grattis till er!!! :-)

Tack för att du delade. Alltid intressant att läsa. Hoppas ni alla mår bra och får åka hem inom kort. Tur att du gick efter din instinkt och ringer. Man vet ju aldrig vad som hänt annars. Glad för er skull :)

Av en slump kom jag in på din sida och såg att ni fått er lilla tjej för tidigt. Skönt att allt gick bra iaf. Hoppas ni slipper vara kvar allt för länge på sjukhuset. Vi fick vår lille grabb för 3 veckor sen. Försöker fortfarande förstå att han är här hos oss nu : )

Grattis till er lilla tös.

Hej, jag är precis som Josephine nyfiken på SF måtten du gjort hos BM, har dom visat bra eller legat under?
Blir själv lite rädd att det skulle vara
Något, är i v37 (36+3) och tyckte att magen inte rört sig lika mycket igår än som vanligt ( kanske inbillar mig då sambon säger att det är lugnt och att han tycker det rör sig mycket ) men mina SF mått har vart bra och några gånger tom lite
Mer än "mitten/normal", men ändå normal för min kurva.
Jag är glad att allt gick bra för er, fick tårar i ögonen när jag läste ditt inlägg, förstår verkligen den där paniken!
Sköt om er!

Skönt att allt fått ett gott slut iaf! Jättesöt e hon eran lilla Lilly!

Vilken chock det måste varit för er! Jag var inne och kollade fosterrörelser i fredags. Tur jag inte läste detta innan. Fast man ringer in för att man är orolig så är man ju ändå nånstans säker på att allt ser bra ut så förstår att ni inte alls var förberedda! Och precis som du skriver så är det lätt att tänka på praktiska oviktiga saker just då men det hör till det gravida livet lite att man vill ha allt under kontroll. Hoppas ni får en bra dag med lilla Lilly ♥ Kram

Hjälp där gick de undan! Men va bra att du lita på magkänslan och inte lyssnade till BM's "Inget att oroa sig för." jag tror stenhårt att om man som gravid tror att nått är galet, då ska man verkligen lyssna på de å inte bara "ignorera"! Men skönt att hon mår bra, och du med såklart! Å se de från den ljusa sidan, nu kan du köpa en av "tomte dräkterna" till henne! ;D
Kram R

Vilken tur att ni åkte in. Själv har vi oxå varit in några ggr pga minskade fosterrörelser, men då har bebisen som tur är mått bra. Vad söt hon är lilla Lilly! /Sofia

Vilken fruktansvärd upplevelse för dig,och för pappan som inte kan göra så mycket än att försöka stötta.Det är ju faktiskt en bukoperation som pappan får vara med om i och med att han kan se vad som händer.men jag undrar varför inte din barnmorska såg vid undersökningen att Lilly inte växte som hon skulle?Minns du vad läkaren sa när han sa att dom skulle plocka ut Lilly?Om han sa varför hon inte mådde bra?All heder åt dig som förstagångsmamma och allt som märkte att hon inte rörde sig lika mycket,jätteduktigt av dig <3.Många kan ju tro att det är för det är så trångt med utrymme sista månaden.Mitt barnbarn föddes i vecka 32 och vägde 1850gram. Men alla barnen i släkten på pappas sida har varit riktiga klumpedunsar på 4,5-5kg när dom tittat ut.jag tycker inte hon verkade så liten.MIn dotter föddes 2 veckor förtidigt och vägde 2550 gram.men dom sa att det beror på att jag inte är (var) så stor i mig själv.Är 1,62 centimeter bara.men kan bara skriva än en gång all HEDER åt dig som var så uppmärksam fast du var förstagångsmamma.Kramar i massor från mig Ingela.

glömde skriva mitt namn och e-post i min förra kommentar.det var jag som skrev all heder åt Dig.

Oh, fina du...blir alldeles rör av din berättelse. Tack för att du delar med dig. Du ska se snart är du hemma med din fina familj. Kram

Åh hujja, fick gråta en skvätt nu! Vad traumatisk situation ni hamnade i, helt utan aning.. Tur att allting gick bra! (plötsligt blev jag nojig..)

Massor med kramar och grattis till lilly igen!

Kunde inte hålla mig från att läsa vad som hände. Att vänta och föda barn blir verkligen inte som man tänkt sig! Skönt att allt verkar gått bra! Nu ska jag läsa vidare om er resa medans Lillfisan sover :)

åh gud! Vilken omtumlande dag...! Kom allt en liten tår här.... bra att det gick bra tillslut och att du ringde!

Gud jag har helt missat att gå in här. Grattis till er underbar flicka och vilken upplevelse ni gått igenom. Du var jätte stark och duktig! Hur går det med Amningen nu, känns det bättre?

Kram

Här sitter jag och gråter... Gud vad skrämmande allt detta måste ha varit för er! Jag är så så glad att se hur bra det går för er och Lilly nu!
Kram

Å herregud! Ja tyckte min förlossning var hemsk. Men snälla kära människa, OJ va jag rös&grät när jag läste detta,shit... och vilken fin liten tjej ni fick:)
GRATTIS, om än lite sent;)
Fick själv 12-12-23

Så skönt att det gick bra med er bägge två <3 Fick en klump i magen och blev alldeles tårögd. Kanske för vi fick vår dotter i liknande situation i vecka 35+5.
Fick akut, svår havandeskapsförgiftning. Hade gått upp flera kilo i vikt på bara några dagar och kände mig allmänt risigt. Men det ska ju vara jobbigt att vara gravid och inte lätt att veta hur det ska vara som förstföderska. Tänkte det var bäst att kolla bara, så skulle vi ta Mc Donalds på vägen hem. Så blev det inte :)
Fick komma in, lämna urinprov(visade äggvita) ligga med CTG. Efter ca 30 min insåg jag att detta skulle ta tid, så skickade iväg min sambo att äta lite lunch. De tog ett blodtryck 190/120(vanligtvis 90/60) Fick ordentlig huvudvärk och låg och blundade. Rätt som det var började som ett färgglatt lyckohjul att snurra framför ögonen. Jag blev rädd och öppnade ögonen, det var kvar. Lyckades se larmknappen bakom mig i högra ögonvrån, när sköterskan kom in grät jag och sa att jag kanske bara överreagerar nu men att jag inte kunde se henne. Larmade på sköterskan som hade hand om mig. Hon hann inte mer än att komma in innan jag sa -Det känns som jag får kramp. -Jag kan inte andas. Hörde hur jag kippade efter luft, sen blev det svart. Min sista tanke var, snälla finns det ingen som vet vad man ska göra.
Sen var jag borta.
Vaknade ca 20 min senare och undrade vart min sambo var. -Jag är här svarade han och satt och höll mig i handen. När han kom tillbaka var rummet där jag legat tomt och akut larmet gick. Började leta efter mig och såg mina ben på en brits genom en dörr. Det var fullt med läkare och sköterskor. Han försökte komma in och fråga vad som hände. En sköterska tog honom åt sidan och han fick vänta i väntrummet. Efter en stund kom läkaren och berättade att jag drabbats av mycket svår havandeskapsförgiftning och krampat (eklampsi) och att de skulle plocka ut bebisen idag.
Jag fick ryggmärgsbedövning, så fick alltså vara vaken. Men var väldigt förvirrad och minns bara en del. Minns inte själva förlossningen som obehaglig, min sambo satt och höll mig i handen och strök mig över håret. Fanns en underbar manlig sköterska som skämtade och pratade lugnande med min sambo. Efter vad som kändes som några minuter så hördes ett litet skrik. En sköterska kom runt skynket med henne, jag minns bara lite dimmigt att hon hade navelsträngen runt kroppen. Jag var väldigt dåsig och somnade från och till. Pappan följde med och klippte navelsträngen och kom sen fram för att visa våran dotter. Hon vägde 2680gr och var 46 cm lång, var inte tillväxthämmad. Navelsträng och moderkaka var inte påverkade. Hon flyttades till neonatal och jag blev sydd och flyttades till IVA. Där blev jag kvar i tre dagar. När man krampar så bränns tydligen en del hjärnceller, så första dagarna är som efter en riktigt dålig fylla med massa minnesluckor.
Vår dotter blev dålig under första natten, hade problem med syresättningen. Fick feber och en lätt lunginflamation på höger lunga. Hon fick antibiotika och var under ständig övervakning. Min sambo var helt underbar och gick fram och tillbaka mellan oss. Dag tre kom jag upp ur sängen och blev rullad bort för att träffa henne. Hon låg i öppen kuvös med CPAP, fick näring genom naveln, sond i näsan, kanyl i huvudet och var uppkopplad till en drös maskiner som höll koll på andning och hjärtslag mm. Men där någonstans började det vända. Jag blev flyttad till BB, men var bara där när jag åt och sov. Då hon var alltför svag för att orka äta, började jag pumpa för att få igång mjölken så hon fick den i sonden ist för ersättning. Efter 10 dagar fick vi ett föräldrarum på Neo. Sen började en tre veckors lång resa för att få henne frisk och orka äta själv. Amningsväga, amma, sondmata och pumpa för att få igång mjölken ordentligt. Efter tre veckors slit fick vi ta med vårat lilla hjärta hem <3
Idag mår vi bara bra, men blir lätt ledsen och väldigt berörd av berättelser som dina. Var stolt!
Ta hand om er och lilla tjejen, hon är så söt!