Jag har länge hört att man blir extra känslig när man fått barn. Jag trodde att det räckte med hur man är när man är gravid, för jag grät verkligen för alla möjliga saker som gravid. När brödet var slut en kväll så började tårarna strömma, när bh;n gick sönder, mannen åkte och jobbade och en massa andra konstiga och dumma saker. Men nu som nybliven mamma så är det ännu värre (om möjligt) och många gånger försöker jag dölja att ögonen vattnas då jag egentligen tycker det är fruktansvärt jobbigt att gråta för i princip ingenting. Varje gång jag ser Lilly och alla slangar och apparater så börjar det komma tårar, dels för att jag bär på en oro över min dotter, men också för att det ser hemskt ut och detta är ju en reaktion som är helt naturlig. Men då kommer det stunder när jag gråter för helt orelevanta och ibland sjuka saker, som igår när jag satt och pumpade så började jag gråta, för att pumpmaskinen ser ful ut, samma sak när Andreas var hos Lilly och jag skulle försöka vila ett tag, då började jag gråta för att jag inte ens hunnit städa och tvätta hemma. Inatt låg jag och tittade på Andreas som sov och började gråta, för att han måste sova på en obehaglig säng och jag tyckte synd om han, själv ligger jag på en obehaglig säng, snittad, öm och trött, men det tänker jag inte på. Tänk hur hjärnan spelar en spratt ibland.

Men livet är fantastiskt, här ligger jag i sjukhussängen med världens bästa man i mitt liv, en underbar dotter och bästa Baltazar som är hos sin mormor. Jag begär inget mer och hoppas bara att Lilly växer så det knakar och vi får åka hem och vara en familj :)