Det är söndag, jag sitter i soffan med datorn i famnen medans Molly leker i gåstolen. Resten av familjen är ute, jag hör hur dom små fötterna från 4åringen springer ute på altanen. Jag fick frågan tidigare i veckan om jag ville skriva en krönika. Jag?!

Andreas tyckte absolut jag skulle göra det, vad hade jag att förlora? Jag bestämde mig att att tacka ja. Senast på onsdag ska den vara inlämnad och jag sitter nu och tittar på tre olika altenativ som jag skrivit ihop. Om dom är bra? Det kan jag inte svara på, jag kan inte svara på om det egentligen är krönikor jag skrivit..

 

Den som lever får se, det känns lite skrämmande att göra det hära. Men samtidigt har jag gjort så mycket annat som är så mycket mer skrämmande än detta. Jag har trots allt drivit ett företag i tre år, det är skrämmande. Många utmaningar jag möter i mitt arbete är skrämmande, speciellt när jag inte har någon att fråga, någon att lägga över ansvaret på.

 

Jag läser igenom krönikorna, Molly börjar tröttna på att leka i gåstolen och jag bestämmer mig för att välja en utav dom. det får bära eller brista.