Tänk att snart är hon 18 månader, alltså ett och ett halvt år. Att tiden springer iväg när man får barn är sant. Det känns som att hon alltid bott här med oss, att hennes små fötter alltid har sprungit på vårat golv och att hennes skratt alltid har ekat mellan våra väggar. Men så är ju inte fallet, det är ganska nyligt allting detta har skett men ändå så längesedan. Jag säger samma sak som många andra föräldrar, vad gjorde man innan man skaffa barn. Jag skulle inte för allt i världen vilja byta bort en sekund av tiden jag har spenderat med Lilly, fastän hon ibland gör mig gråhårig och otroligt trött, så vill jag inget hellre än ha henne i mitt liv.

 

Fastän hon tar upp en hel säng och gärna ligger med halva kroppen över ens ansikte när hon sover så älskar jag henne ofattbart. Fastän hon klättrar i soffan, hoppar och gör mig galen, så vill jag inget hellre än vara hennes mamma. Fastän hon trotsar, skriker och har ett humör som mitt, så kan jag inte bli annat än varm i hjärtat när hon lägger armarna om en och säger mamma.. Att en så liten varelse, kan ge så mycket utan att själv veta om det. Det trodde inte jag var möjligt.