Jag måste berätta om en episod ur familjen Stenvalls liv, (ungefär samma kvalite på humorn och dramat som våra bästa år). När vi var på våran smekmånad (smekdagar) med husbil sissådär dryga 200mil genom Sverige så sov vi i dubbelsängen som fanns där. Lilly, Jag, Andreas. Just i den ordningen faktiskt.

 

En kväll ligger vi alla tre i sängen, ser något dåligt skit på mannens ipad eller kanske var vi pedagogiska föräldrar som hade gett barnet en leksak och själv låg och spelade på våra mobiltelefoner. Hur som haver, till min skräck upptäcker jag en spinder i taket, vilket inte alls var särskilt långt ifrån mitt ansikte i en trång husbil. Jag vrålar (även detta väldigt pedagogiskt) något till mannen i stil med "SPINDEL! DÖDA DEN, DÖDA DEN NU!" Mannen som heller inte är sådära jättekaxig när han ser en spindel går motvilligt och hämtar ett papper, ett jävla papper från en toarulle och det är här dramat kommer in. Han försöker nypa fast spindeln med pappret och på så sätt döda den, det resulterar i att spindel lägger i högsta växeln och springer fortare än en ford GT. Jag får panik medans jag har en nio månader bebis bredvid mig, helt ovetandes om att vi alldeles snart kommer dö pågrund av denna varelse på 15m (ungefär) som springer i ilfart mot oss.. Mannen blir lite nervös när jag ryter till "ATT NU FÅR DU FAN DÖDA DEN". Han slår till den och just i det ögonblicket hinner jag uppfatta att spindeln ramlar ner på mig, jag har aldrig i mitt 24åriga liv varit så vig, snabb och framförallt ninja som i det ögonblicket. Jag flög upp ur sängen, skriker rakt ut, inte en tanke på att rädda barnet som ligger och leker. Vrålar något åt mannen som försvara sig med att det inte var meningen, vilket jag är helt övertygad om det var, numera kallar jag honom spindelkastaren..

 

Kan berätta att efter att ha skrämt ihjäl min egen dotter, kastat runt alla sängkläder, försäkrat mig 150 gånger att spindeln inte ligger i sängen. skakat av mig och kontrollerat mina kläder. Nu faktiskt har förlåtit min make för detta misstag. Det blev ingen skilsmässa på smekdagarna, inget smek heller för den delen..

 

Min fråga är bara, hur i hela fridens namn kan man vara rädd för något som mäter ca 1cm, inte är farlig, heller inte arg, otrevlig, egoistisk eller något annat ?

 

Detta är för övrigt brottsplatsen. och nej, Lilly är inte berusad. Bara lite känslig för blixt :)