Funderar ni någonsin hur erat liv kommer att se ut ?



Jag ser mig själv som i en film, jag ser mig själv om fem eller kanske sex år, allting spelas upp precis som en film..

Varje morgon när jag har skjutsat barnen på dagis och skolan, pussat mannen adjö och gett honom matlådan så tar jag Baltazar i kopplet och min gröna adidasdress sen tidigt 70-tal (Jag och Andreas har matchande dressar vid det här laget), vinkar glatt till grannen som är ute i blomrabatten och börjar jogga, Baltazar är en perfekt hund som håller perfekt tempo, han springer precis bredvid och drar inte det minsta, drar inte omkull mig om det skulle råka vara så att en tik har gjort sina behov precis i en korsning.

Min man (Andreas) kommer hem från jobbet varje dag halv fem, middagen står färdig på bordet och vi har två barn som berättar om hur det var på dagis idag, jag och Andreas pratar om att göra om köket eller kanske fara på skansen i sommar istället, jag har ändå drömt om ett nytt kök så länge så jag kan vänta ett år till, det vi har fyller ju sin funktion.

Självklart jobbar jag, oftast bara kvällar, helger och nätter. Min man är så otroligt less att han aldrig får se mig, eller att vi inte kan fara på den där släktmiddagen tillsammans och han måste åka själv med barnen, barnen bråkar i bilen och spiller glass i hela bilen, men det gör inget för vi älskar ju dom..

Vi är svensson, varken mer eller mindre, vi sticker inte ut från mängden. Våra barn är uppfostrade och tackar för maten, äter upp det som finns på tallriken och borstar tänderna varje kväll. Vi har en husvagn och en ganska ny bil, vi har barnanpassat hela vårat hem och tänkt på allt, det ska vara enkelt att rengöra soffan när barnen spiller choklad överallt och vårat sovrumet är på andra sidan huset så att vi ska få en lugn stund när barnen leker med grannbarnen..

Varje kväll när barnen sover kryper jag ner i soffan med en filt (om jag inte jobbar) och en bra bok, mannen i hushållet sitter och räknar, kalkylerar och kollar igenom räkningar, försäkringar, spånar på semester, mitt nya kök och han kliar sig fundersamt i huvuet samtidigt som han har ett glas med whiskey i handen. Han ropar mitt i allt, älskling kan du komma hit och kolla, jag får inte ihop dom här siffrorna..

& just ja, vi är gifta sen några år tillbaka, vi heter Stenvall/Lundberg då både jag och Andreas är tjurigare än ett barn som verkligen vill ha godis och vägrar släppa våra efternamn, vi hade ett lagomt stort bröllop, lagomt mycket folk, det mest var lagomt, utom priset och äldsta sonen hade inte tittat ut ännu så jag var en lagomt tjock kvinna i mina bästa dagar på det där bröllopskortet.

Ute på gården har vi en kanin, barnen ville så gärna ha en och jag min naiva stackare trodde att dom skulle kunna ta hand om den själv, istället är det jag som varje kväll går och ger den mat, tittar ett tag på den och inser,
jag älskar mitt liv.


Jag blir varm inombords när jag tänker på hur det kommer att se ut i framtiden..
Jag har inte det minsta ångest eller panik över att bli vuxen på riktigt.
Jag har inget problem med att ha matchande adidasdress eller att min äldsta son råkar säga till tanten i kassan att hon är gammal, eller att älska samma människa resten av mitt liv, i nöd och lust.