jag har faktiskt ingenting vettigt att skriva, jag känner inte för att skriva, men jag hade tänkt försöka mig på några rader..


Igår lämnade en människa jorden, en människa jag bara haft i mitt liv i ett halvår drygt och jag kan inte förstå hur det känns för dom som haft henne runt om sig hela livet, dom som är hennes barn, make eller närstående.. Jag kan bara känna själv hur det känns och det är så konstigt hur fort allting går och hur orättvist livet verkligen är..
Jag tror att hon har det bra där hon är, jag tror att hon tittar ner på sin familj, sin man och sin tre barn och jag tror att hon alltid kommer finnas bredvid dom, fastän dom inte ser.. Det är ingen tröst för dom kanske, men det finns inte mycket annat att tro..
Man kan undra i hundra år, spekulera vad man hade kunnat göra annorlunda, men det löser inga problem och hon kommer inte tillbaka, man hade säkert kunna göra många saker annorlunda men det spelar ingen roll..
det som spelar roll nu tror jag, det är att dom finns där för varandra, som den familj dom verkligen är..

...det här kommer ta tid, men då får det göra det.