Molly
Snart blir hon ett år, snart har hon funnits med oss ett helt år. Det är så sjukt när man tänker på det.
Det ska bli så roligt att se när hon blir lite äldre hur hon och Lilly kommer att vara som systrar. Idag så älskar Molly allting som Lilly gör, hoppar hon så skrattar Molly, leker hon med henne så är hon överlycklig och Lilly är väldigt mån om hennes syster.
Krönika
Blev för ca 1.5 vecka sedan tillfrågad om att skriva en krönika, jag tackade ja utan att egentligen fundera över hur man skriver en. Det enda jag minns är att jag någon gång under min skoltid gjort detta. Men det blev iallafall något ihopskrivet och den finns att läsa här. http://www.affarerinorr.se/nyheter/2017/maj/170519-kroenika-johanna-stenvall/#.WSNcOoFeCEe
Familjedag
Sommarvärmen har börjat komma och det är verkligen fantastiskt. Bara kunna gå ut utan att behöva kriga på barnen en massa kläder. Att känna solen värma mot huden, helt underbart!
Igår hade vi en familjedag, vilket vi brukar försöka ha när jag och Andreas är lediga samtidigt en hel dag. Lilly ville på lekland, så vi åkte dit en sväng, sedan var vi på jakt efter en jacka åt Molly. Dock utan resultat. Men vi hade en trevlig dag hela familjen.
Blöjtårtor
Förra veckan tillverkades det några blöjtårtor i butiken.
Jag är bara en simpel människa
Vinden viner och mina åror har jag tappat. Vattnet slår hård mot min båt och jag klamrar mig fast..
Jag är ingen speciell person, jag är inte märkvärdigare än någon annan, som också betalar räkningar, hämtar på förskola, försöker få ihop livspusslet, jag är inte smartare, roligare eller bättre än någon annan, men...
Jag är en person som vet vad jag vill, jag är en person som har bestämt mig för att uppfylla mina drömmar, jag är en person som tar kampen för det jag anser vara rätt och jag är en person som inte ger upp.
Var den förändring du vill se i världen..
Det har hänt många gånger att jag gett upp. Men efter alla dessa år har jag bestämt mig för att inte sluta kämpa för det jag vill uppnå. När jag var 24år bestämde jag mig för att starta ett företag, en butik. Detta var något jag funderat på i många år, många olika affärsplaner låg i dammiga kollegieblock och dom drömmarna låg bara på hög i dessa dammiga block, undangömda långt inne i någon låda, långt borta från verkligheten. För hur skulle jag, 24år gammal, mamma till en 1åring, en helt vanlig svensson, kunna lyckas här i livet med att uppfylla min dröm. Jag tänkte att det krävdes något mera.
if you believe it you can achieve it
står det i min nacke och jag andas in det..
Det är så många frågor, så mycket om ska stämma. Hur skulle jag gå till väga? Hur gör man? klarar jag det? Vart ska jag vara? vad finns det för regler? Vem kontaktar man? Kan verkligen jag göra detta.
Ensam, liten och rädd..
När jag skulle starta mitt företag kände jag mig liten, ensam och rädd i en värld av storfräsare som visste vad dom pratade om och hade jobbat i så många år. Jag hade bestämt mig för att jag ska kunna lägga ner det precis när jag vill utan att stå med en massa lån och avtal på saker som kostar mig en massa pengar i flera år. Jag hade ett heltidsjobb som behandlingsassistent inom missbruksvården, så starta eget bidrag skulle jag aldrig få hade jag förstått, så jag sökte det aldrig. I Mars kontaktade jag kompetensutvecklarna för att få hjälpa vart jag börjar och hur jag går till väga.
Utlämnad...
Så en dag ringer telefonen, dom var borta. Älvsbyns kommun hade avslutat sitt samarbetet med kompetensutvecklarna och jag blev ensam lämnad, det skulle ta några veckor innan dom hade någon annan och jag hade tre veckor kvar till öppningsdatum. Så jag bröt ihop men jag kom igen. Jag bestämde mig att ingenting skulle få stoppa mig, så jag gjorde allting själv. Nätterna långa när familjen sov satt jag och läste på vad gäller alla regler och lagar, vad man ska tänka på och vad man måste göra och inte får göra.. Samtidigt hade jag mitt heltidsjobb och min familj.
Den 10Maj 2014 öppnade jag dörren på min butik, livrädd..
Varje jobb man haft har man alltid kunnat fråga någon annan när något händer, det har alltid funnits någon som jobbat där längre och har koll, det har alltid funnits en chef att gå till.. Men nu stod ingen där bredvid som en fallskärm. Jag minns min första kund, jag minns min första dag. Varje knapptryck jag gjorde i kassan var jag livrädd att något skulle bli fel, varje samtal jag fick var jag livrädd att det var kommunen som skulle säga att jag missat en lag och nu skulle få böter. Jag bestämde mig ganska fort för att göra allting rätt, för att undvika böter och fel. Så jag kontaktade alla möjliga människor när det gällde allting runt butiken. För att få klartecken på minsta lilla sak.
Jag lärde mig den hårda vägen...
Jag har åkt på granskningar utav kommunen, granskningar som kostar 970kr/h och tar många timmar. Vissa av dessa saker hade kunnat undvikas om jag inte lyssnat blint på vad folk på kommunhuset sa när jag frågade kring gällande regler och lagar. En inspektör skrev åt mig att jag måste lära mig att vara källkritisk. Hur ska jag kunnat vara källkritisk mot människor vars jobb är att veta lagen?
Så många gånger jag suttit i köket, pratat om att stänga butiken och ge upp. Andreas har alltid sagt att vi ger inte upp ännu, ge det lite mer tid. Du klarar det här och det är din dröm. Jag vet att han har rätt, men vissa dagar så känner jag bara att det blir för mycket. När man hör kunder som beställer på internet, samma produkter som du har i butiken, till samma pris. Då känner man nånstans att nej nu skiter jag fan i det här, varför gör jag det här? Det vore enkelt att låsa dörren till butiken och inte öppna den igen, det vore enkelt att gå tillbaka till ett jobb där du har en fast lön varje månad, där du inte behöver ligga sömnlös pga regler, fakturor och rädsla. Det hade varit hur enkelt som helst, men det är inte det jag vill. Det är inte min dröm, om butiken finns om fem år, det får tiden utvisa. Allting handlar om hur mycket man orkar kämpa och om omgivningen förstår vikten av lokala butiker..
Söndag
Det är söndag, jag sitter i soffan med datorn i famnen medans Molly leker i gåstolen. Resten av familjen är ute, jag hör hur dom små fötterna från 4åringen springer ute på altanen. Jag fick frågan tidigare i veckan om jag ville skriva en krönika. Jag?!
Andreas tyckte absolut jag skulle göra det, vad hade jag att förlora? Jag bestämde mig att att tacka ja. Senast på onsdag ska den vara inlämnad och jag sitter nu och tittar på tre olika altenativ som jag skrivit ihop. Om dom är bra? Det kan jag inte svara på, jag kan inte svara på om det egentligen är krönikor jag skrivit..
Den som lever får se, det känns lite skrämmande att göra det hära. Men samtidigt har jag gjort så mycket annat som är så mycket mer skrämmande än detta. Jag har trots allt drivit ett företag i tre år, det är skrämmande. Många utmaningar jag möter i mitt arbete är skrämmande, speciellt när jag inte har någon att fråga, någon att lägga över ansvaret på.
Jag läser igenom krönikorna, Molly börjar tröttna på att leka i gåstolen och jag bestämmer mig för att välja en utav dom. det får bära eller brista.
Tisdag
Vad är det för fel på vädret? Vart är värmen? Jag är så trött på blåst, snö och kyla. Nu behöver jag faktiskt värme!
Annars är allting som vanligt, dagarna går. Vissa långsammare än andra, barnen växer, Lilly testar ens tålamod och Molly testar röstresurser, får tänder och vill bli buren dygnet runt helst. Tänker inte skjuta under stolen att det börjar ta på ens egna humör att vara tvungen att disskutera allting med en fyraåring, lillasyster som kör all in och allt annat i livet. Men jag hoppas att lite sol och värme kanske kan hjälpa en att orka med dagarna. Känns i huvudet att man inte sovit en hel natt på ett år och före det så är det väldigt få nätterna Lilly inte vaknat.
Ja det är tur dom kan vara söta med varandra också.
Lillhjärtat
Tänka sig att snart blir hon 10 månader, hon har varit utanför magen längre än inuti. Våran lilla tjej som ibte är så liten längre.
Lillys rum
Lillys rum är färdigt, nytt golv, målat tak och det inre rummet är tapetserat. Bara lite småfix kvar att göra.
