Det hade kunnat vara vi
Att våga & drömma
Kvällstankar
Hur kan man veta att valen man gör är rätt? Jag funderar mycket, på mina val. Gör jag rätt nu, vad är det värsta som kan hända och kommer jag kunna hantera det? Jag syftar inte på mitt kärleksliv, för min man vet jag är rätt för mig. Jag gifte mig med honom av en anledning, han är min själsfrände, låter kanske löjligt. Men så enkelt är det.
Jag funderar mer på alla beslut jag tar i övrigt, jobb och liknande. Ska Lilly gå på dagis, ska jag starta eget företag?!
Alla dessa frågor tar jag med min man, ventilerar, disskuterar och ber om ärliga åsikter. När det kommer till beslut gällande Lilly är vi alltid överens, vi ser alltid från vad som är bäst för henne, vad vi tror är bäst för henne behöver inte vara bäst för ett annat barn. Men vi har valt att inte ha Lilly på dagis (ja vet att det heter förskola), av många anledningar har vi valt bort det och det känns bäst för oss.
Jag valde i höst att sluta jobba heltid samtidigt som jag har butiken, jag valde istället att satsa mer på butiken och få mer tid över till familjen. Det bästa beslutet jag gjort kan jag konstatera såhär i efterhand! Pengar är inte allt, bara man klarar sig. Familjen däremot, den är allt! Sålänge jag kan leva ett bra liv, lyx behöver jag inte.
Jag vill inte blicka bakåt och inse att jag missade min dotters uppväxt eller tappade min make. För ja, det är det som skulle hända om jag inte gjorde ett val. Det hade inte hänt idag, heller inte nästa år. Men en dag hade jag vaknat och insett att jag jobbat bort min familj. Det är ingenting jag vill göra.
Jag vill älska mitt jobb, jag vill se framemot att gå till jobbet och att starta eget har varit en dröm i så många år. Tack vare min man så vågade jag, fastän många var negativa i min omgivning så gjorde jag det. Det är inte deras liv, det är mitt. Vad är det värsta som kan hända? Jag får stänga butiken? Ja då är det inte svårar än att göra det, jag har inte investerar miljoner i butiken, vilket jag gjort medveten då jag inte vet om detta kommer fungera. Jag har alltid sagt att om butiken går åt helvete så ska jag inte tappa massa pengar, går det åt helvete. Då gör det och jag har i alla fall provat.
jag vill vakna varje morgon och älska att gå till min butik och se min familj lycklig. Jag vill inte jobba 7/7 dagar, från morgon till kväll som jag gjort dom senaste månaderna, jag vill leva och orka leva efter jobbet. I sommar kunde det gå dagar innan jag såg min dotter pga av mina och makens arbetstider aldrig gick ihop. Det var vändpunkten, då insåg jag att det här vill jag inte göra. Jag bryr mig om inte pengarna jag tappar när jag slutar jobba heltid, det gör inte mig lycklig. Lilly och Andreas gör mig lycklig, inte min lön. Min butik gör mig lycklig och jag ser framemot varje dag jag jobbar där.
Jag älskar att träffa kunder, att visa dom vad jag har gjort. Att denna butik är min, det är jag som bestämmer och inreder, det är jag som inspirerar. När kunder kommer ner och blir glada av butiken, ber om råd och inspiration, då känner jag att jag har lyckats. Omän jag har lång väg kvar och många gånger sliter mitt hår, så är det värt det. Att driva en butik är så mycket mer jobb än vad man tror, men för mig är det värt det. Jag har suttit i timmar och disskutera med maken och även min bästa vän Anna angående produkter, vad som kan funka och vad som är bra priser. Dom har stått ut med mitt tjat, kanske för att dom ser vad butiken betyder för mig.
Min dröm är att öppna butiken på heltid, att ge fingret åt alla som inte trodde på mig. Att bevisa att vill man något nog mycket så är det inte omöjligt. Jag har blivit idiotförklarad för att jag slutade på min heltid, hånad för mitt koncept, jag har blivit skrattad åt när jag berättat om mina visioner. Jag har hört allt ifrån "du kommer inte tycka det är roligt på nån månad, ska du stänga då", "det där kommer inte fungera i lilla Älvsbyn". Det är så många som inte trott på mig, som inte trott att jag skulle klara butiken fram till hösten. Nu är hösten här och butiken går bara bättre och bättre, vi (japp vi, jag & maken) gör allt för att göra våra kunder glada, vi letar i timmar efter produkter, pressar priser och sliter ibland vårat hår, allt för våra kunder. Och jag älskar det, jag älskar att låsa upp dörren och komma in till butiken.
Men utan min man hade jag aldrig fixat det här, han är en klippa som alltid ställer upp och alltid tror på mig. Butiken hade aldrig funnits om det inte varit för honom. När alla andra motarbetat och inte trott på mina drömmar och visioner, då har han stått där rakryggad och sagt att jag klarar det, han har stöttat mig, tårkat mina tårar när det varit motgångar och jobbat till sent på natten för att hjälpa mig fixa butiken 💕 han har alltid trott på mig, sagt ärligt vad han tycker om mina val och hjälpt mig på alla sätt han kan. Vad hade jag gjort utan honom?
Denna skeva värld..
Vad ger oss rätten?
Det finns folk till allt
Amning är något alla pratar om men ändå inte. Kan du inte amma eller inte vill så blir du ifrågasatt, ammar du inte nog länge blir du ifrågasatt och ammar du för länge blir du ifrågasatt. Så hur du än gör kommer någon att störa sig på det, så är det med allt men rör det barn, amning och jämnställdhet så kommer människor alltid ha en extra stark åsikt. Jag ammade Lilly, i fem månader helammade jag, sedan ammades hon och fick tillägg efter varje mål för att öka bättre i vikt. Vid sex månader slutade jag, hon började äta mat och jag kände att det räckte för oss båda. Jag är nöjd över min insats och kan erkänna att det var mysigt men skönt att sluta. Det är egentligen inget man får säga för då verkar man vara en dålig mamma, men de är skönt att inte vakna flera gånger per natt för att mata, håva fram brösten i tid och otid lite överallt, ha bröstmjölk överallt och hela tiden leva i oron att hon äter för lite, mjölken sinar och så vidare..
Jag fick för ett tag sedan en kommentar av en äldre kvinna när jag stod och blandade en välling till Lilly (vi har med oss varnvatten + pulver när vi åker bort). Hon tittade på mig, flaskan, Lilly, flaskan och sa med en väldigt snäsig ton "jahaaaa ammar man inte sina barn nu för tiden," sen minns jag inte det sista hon muttrade för jag blev så ställd där jag stod och skulle ge min dotter hennes välling så hon skulle få vila i vagnet. För det första så har hon absolut ingenting med min amning att göra och sen att vilt främmande människor kan uttrycka sig så gör mig chockad. Tänk om jag inte kunnat amma? Tänk om jag har bröstcancer och tar cellgifter och inte kan amma, tänk om jag HAR ammat men slutade vid sex månaders ålder, tänk om Lilly inte kunde amma. Altenativen är många och jag blev så irriterad så jag gick. Egentligen borde jag ha sagt något, inte något elakt utan något som skulle gett henne en tankeställare, kanske bara frågat vad hon har med det att göra, vad hon har med mitt privatliv att göra. Jag frågar ju inte henne när hon fick ligga senast. Jag har tänkt på det där mycket efter att det hände, något så litet kan verkligen såra en människa. Jag såg framför mig hur hon sa så till en nybliven mamma som inte fått amningen att fungera, hur skulle det känts för henne?
Måste man älska sin kropp?
Inget för mig
Igår var vi som sagt ut för första gången sedan Lilly föddes.. Och innan jag skriver något mera så ska jag säga att det här är min åsikt, ingen behöver dela den och alla är vi olika.
Vi var som sagt ut, jag var nykter och Andreas drack bara någon öl. Som tur är så är vi likadana båda två och väljer gärna hemmalivet framför utelivet.
Men det jag ville komma till är att jag finner det inte roligt, för sex år sedan när jag var 18 var det kul att gå ut. Nu idag blir jag bara spyless alla fulla människor och får verkligen avsmak för allt som heter alkohol. När man står där och blickar ut över folkmassorna som dansar, dricker, bråkar, spyr och skriker så längtar jag bara hem till min dotter i hemmets lugna vrå. Jag har inget behov av att "komma ut och träffa folk", som det många andra har. Jag ser inte tjusningen i det. Är det de här alla pratar om när dom vill ha egentid? Egentid är något vi själva har hittat på, jag har egentid när Lilly sover, min egentid är dom få timmar hon sover och jag själv är vaken. För mig är det inte nyttigt att komma ut bland folk, fastän många verkar tro det. Det är säkert nyttigt för endel, men inte för mig. Jag trivs hemma i mina mjukisbyxor, blöjbyten och att kunna pyssla med huset. Det är livet för mig, inte att fara ut och drälla för att sedan ragla hem. Nä hemma med man och dotter är det enda jag behöver. Vill jag träffa folk kan jag gå på konsum eller ringa en vän, vill jag ha egentid så sätter jag mig i pysselrummet när Lilly sover..
Jag säger inte att det är fel att någon gång gå ut och roa sig som förälder om det är det man gillar, men i mina ögon är det fel att vara ute och drälla fler helger än man är hemma med sina barn. Tyvärr finns det många som har barnvakt på helgerna oftare än vad dom inte har det och det kan göra mig lite ledsen, vill dom inte vara med sina barn? Är det verkligen så viktigt för oss föräldrar att ha våran egentid, kan man inte ta med sig barnen och göra något roligt?
Som sagt, jag dömmer inte människor som ibland är ute och roar sig, men det är inget för mig. Jag har gjort bort mitt och känner verkligen inget behob att gå ut eller lämna bort mitt barn..
Och så less jag kan bli
Även idag är det sommarväder, helt otroligt hur varmt det är isolen. Så jag och Lilly håller oss mestadels inomhus, har varit på en kortare promenad, men det var så himla varmt så vi gick hem igen..
Och åter till detta med solskyddsfaktor, fick några kommentarer (mest anonyma som vanligt), där dom berättar vackert för mig att det finns kemikalier i solskyddsfaktorer och man ska in ge det till barn under ett år och vissan kan göras lång. Med lite sunt förnuft tar man sig ganska långt enligt mig, för det första så är det inte sol 365dagar per år, speciellt inte här i norrbotten. Dom få gånger jag vistas ute i solen och har Lilly i vagnet så väljer jag att smörja in henne och ha henne i skuggan, tar jag på henne långärmat så svettas hon ihjäl och jag garderar mig hellre och smörjer in hennes armar och ben IFALL dom kommer i solen. Jag gör inte detta varje dag, inte ens varje vecka. Utan när jag misstänker att hon kan utsättas för sol. Precis som jag skrev innan så skullejag aldrig utsätta Lilly för solens strålar med mening, men ibland är det oundvikligt och jag talar nog för dom flesta föräldrar när jag säger att ingen vill vara inomhus varje dag. Som sagt, sunt förnuft funkar för det mesta och måtta med allting. och angående vad bvc säger så kan jag säga att efter mina sex månader som förälder så vet bvc i princip ingenting om nånting och då spelar det ingen roll om jag har ett prematurbarn eller inte. Dom kan i princip aldrig ge mina frågor ett svar.. Så jag bryr mig oftast inte om bvc utan frågar våran läkare på sunderbyns sjukhus om det är något jag undrar över, för varje gång bvc gnällt på något så säger våran läkare helt tvärtom. Men det finns säkert bvc som är väldigt kunniga i sina områden också, men jag litar mer på en barnläkare än en bvc sköterska..
Och att prata om kemikalier är nog inte helt rätt heller, titta bara vad alla våtservetter, salvor och allt annat vi utsätter våra barn för innehåller. Inte för att tala om alla avgaser och liknande.. Jag tänker inte ta upp detta mer då det inte finns något att disskutera, jag gör som jag känner är bäst i våran situation och andra gör som dom känner är rätt. Många andra föräldrar gör val som jag inte skulle gjort. Så är det, har alltid varit och kommer alltid vara..
Dessa människor
Ett par flygande mammabröst
Jag kan inte förstå denna debatt som är kring amning. Vad finns det att disskutera?
Menar folk på allvar att dom äcklas av amning så behöver dom väl inte titta?! Denna debatt skulle aldrig existera kring andra människgrupper, exemplevis invandring för då är man rasist eller kring överklassen för då är man avundsjuk..
"Jag tycker inte människor i fula kläder ska få vistas offentligt och ännu mindre på restauranger, cafe och andra ställen där jag ska vara för dom äcklar mig, måste dom ut så kan dom väl vara där ingen ser.." Ja ni hör ju själva hur det låter. Jag tar hänsyn till människor i min omgivning när jag ammar, jag slänger inte upp bröstet på bordet och ropar "nu ska vi äta Lilly", jag lägger en filt över och försöker ge mitt barn mat, som denne behöver minst lika mycket som dig och mig. Det är en av dom mest naturliga sakerna som finns och människosläktet skulle inte funnits om det inte varit för detta.
Jag kan inte förstå.. Tror folk att jag njuter av att amma mitt barn offentligt med en massa dräpande blickar runt omkring? Jag ammar för att mitt barn behöver mat, inte för att visa upp mig eller för att det är så roligt att amma. Dom som yttrar sig negativt angående amning kan aldrig ha ammat sitt barn och veta hur det är när ens barn blir hungrig.
Jag stör mig på människor som smackar när dom äter, det ger ändå inte mig rätten att säga att dom ska, sluta smacka, äta inne på toaletten eller helt enkelt stanna hemma. Det är något jag helt enkelt får acceptera. Vissa ammar, andra smackar och endel har ful frisyr. Har vi det så förbannat bra i sverige så vi måste föra heta debatter kring amning offentligt istället för att bry oss om det som egentligen är relevant?!
Lilla landet lagom, här får man inte sticka ut, ej heller vara som alla andra. Alla är så unika och går sin egen väg, samma väg som alla andra..
Jag kommer amma när det behövs, jag kommer ta hänsyn till omgivningen så pass mycket så att dom slipper se ett par hängiga mammabröst flyga förbi när dom avnjuter sitt årgångsvin, men jag kommer aldrig vänta med att ge mitt hungriga barn mat för att det stör någon..
Jag kan bli så less
Amning - Ett laddat ämne
Att vara vuxen
Är jag vuxen?
Jag är snart 23år, förlovad, husägare tillsammans med Andreas, hundägare, har körkort, har slutgiltigt betyg från gymnasiet, pluggat till undersköterska efter gymnasiet och nu pluggar jag en massa starta eget kurser. Är jag vuxen nu då? Jag betalar mina räkningar, jobbar, skattar och betalar tv-licens. Jag har dock inga barn, är det de som gör mig icke-vuxen om nu fallet skulle vara så?!
Måste man uppfylla en massa kriterier innan man kan klassa sig själv som vuxen, eller blir man det automatiskt när man fyller ett visst antal år?
Egentligen spelar det inte så stor roll, det gör ingen skillnad om jag är vuxen eller inte då mina räkningar fortfarande kommer att komma, jag kommer ändå vara tvungen att gå på mammografi när jag blir 40, köpa stödstrumpor när jag blir gammal, bli tjock och klumpig när jag blir gravid, vuxen eller inte, det här är livet.
Men visst känns det märkligt ändå, för bara några år sedan så önskade jag inget annat än att hellre bli vuxen, få ta hand om mig själv, flytta hemifrån och allt som hör till och nu när man får göra allt det där, så var det inte så kul som man trodde. För nog var det skönt när man bodde hemma och inte behövde betala räkningar, köpa mat, laga mat, storstäda hela huset (det var nog jobbigt att städa rummet) och allt vuxentrams som man göra jämt nu för tiden..
Tänk om man visste då, det man vet nu..
När jag blir stor..
Hur som helst, hur ska man egentligen veta vad man vill bli?
Det är så mycket jag vill bli, många saker jag vill jobba med. För jag och säkert många flera vill ju egentligen ha ett jobb där man tjänar så mycket som möjligt och jobbar så lite som möjligt och självklart trivs med det.
Hur kan det vara så lätt för endel, dom vet direkt vad dom vill bli medans andra nöjer sig med ett skitjobb där dom tjänar dåligt och inte alls trivs på jobbet, det är som att dom är nöjd, följer strömmen.. Medans sånna som mig inte har någon som helst aning om vad dom ska bli när dom faktiskt blir stor..
Du har ingen aning om hur besvikelse smakar
Nick Vujicic
Jag vet egentligen inte mer vad jag ska säga,
för jag är tom på ord efter att ha sett honom..
Nick föddes i Melbourne och saknade redan vid födseln både armar och ben på grund av den mycket sällsynta Tetra-Amelia-sjukdomen.
Jag vill göra något storartat
En av mina stora drömmar är att hjälpa människor,
människor som är i stort behov av hjälp på olika plan..
Jag är uppvuxen med att man ska hjälpa människor som är i behov av hjälp, vi hade en man som bodde hos min mamma när jag var liten, som var i behov av hjälp och mamma tog hand om honom i flera flera år tills han flyttade till himlen. Jag tror det var fruktansvärt nyttigt för oss barn, att se att man ska hjälpa andra, ta hand om människor som är i behov av hjälp och få respekt för människor med funktionshinder eller människor med särskilda behov, för vi är alla olika..
Jag skulle vilja hjälpa barn och ungdomar som är i behov av hjälp, som har det trassligt hemma och behöver något stabilt i livet. Jag skulle verkligen inte ha något problem med att ha extrabarn, som helgbarn eller veckobarn. Ta hand om barn och ungdomar som aldrig någosin fått det ett barn allra mest behöver, trygghet, kärlek och något stabilt att stå på. Jag skulle kunna offra all min fritid, om jag bara visste att jag gjorde ett barns liv värdefullt, fullt av kärlek och lycka och fick se dom lyckas i livet.
Min dröm är att bo i ett ganska stort hus, ha tre barn och såklart min Baltazar, vara gift med Andreas, ett jobb som ger mig något, ett jobb som känns viktigt, ett jobb med människor.
I detta hus ska jag rymma iallafall ett extrabarn och jag ska även ta hand om mina föräldrar/svärföräldrar när dom blir gamla, dementa eller helt enkelt inte kan ta hand om sig själva.. Jag ska sova med gott samvete varje natt att jag iallafall gör skillnad.
Vad är era mål och drömmar?
En annan sak som verkligen skulle vara unikt och väldigt lärorikt är att åka till ett fattigt land och jobba som volontär, se hur andra människor lever och jag tror alla svenskar skulle må bra av att se dom sämre sidorna av världen, bara för att förstå hur bra vi egentligen har det och för att se hur allting ser ut.
För i slutändan handlar allting om att jag ska kunna gå och sova med gott samvete,
det handlar inte att jag ska ha ångest över andra människors val och mål,
det handlar om mina val, mitt liv och mitt samvete..
Riktigt korkad människa!
Jag läste en artikel i aftonbladet som gjorde mig riktigt upprörd.
En mamma som sprutar i botox i sitt barns ansikte så att hon ska vinna skönhetstvälingar, hon vaxar även benen på flickan som bara är 8år, hur knäpp kan man bli som förälder?
Sen är det mamman själv som sprutar in det i flickan ansikte då läkare inte gör det på minderåriga..
I en intervju i tv-programmet ”Good morning America” berättar Kerry
att hon sprutar in botox i ansiktet på sin åttaåriga dotter:
– Hon har inte frågat efter det, men jag vet att hon är missnöjd
med sina skrattrynkor. Jag tar ju botox själv, det är ofarligt.
Usch så hemskt, sådana människor borde inte få barn.
Hela artikeln hittar ni Här!
vi önskar oss alla härifrån, vart vi än befinner oss
Jag tror även alla människor ibland känner att dom vill fly, packa sina väskor, lämna staden och börja om från början och jag tror det är nyttigt, att fly, pröva leva utanför ramarna och skapa nya kontakter, leva livet man drömt om för att kanske en dag återvända.
Jag erkänner mig skyldig, jag känner mig ibland instängd här, som att jag ska kvävas i den här lilla byn där det knappt finns jobb och du är redan placerad i ett fack, hur mycket man än vill förändra sig själv och allting runt omkring kan man inte för att alla har redan satt en i det där facket och där stannar man.
Människor kan nog inte förändras. jag har aldrig varit med om en människa som har förändrats till något bättre. Jag vet människor som varit elaka så länge jag känt dom, kanske inte elaka med mening, men elaka på så sätt att dom gjort andra illa genom att bete sig klumpigt, visst har vi alla det, men endel gör det gång på gång och dom människorna kan inte förändras, jag tror verkligen inte det. Men det är människor som egentligen inte har någon bästa vän, någon bra vän utan byter vänner jämt för att människor tillslut märker vad dom håller på med. Det är tråkigt, jag känner medlidande med sånna människor, som inte kan ha bästa vänner mer än tre veckor för att dom sumpar det hela tiden med att sprida hemligheter vidare och prata illa om människor som dom säger sig vara deras bästa vän.
Jag tycker ärligt talat synd om dom människorna, för att dom kommer inte förändras, dom kan inte förändras.
