Ibland tror jag vi är för upptagna med att försöka bli lyckliga, för att egentligen se att vi har allting vi någonsin velat ha. Det har bara blivit en vana i livet så man reflekterar inte över det. Det är nog som dom säger att det är inte förrens de är försent som vi inser vad vi verkligen hade, men det är också så att det är inte förrens det kommer in i vårat liv som i insåg att vi saknade det.

Jag tror även alla människor ibland känner att dom vill fly, packa sina väskor, lämna staden och börja om från början och jag tror det är nyttigt, att fly, pröva leva utanför ramarna och skapa nya kontakter, leva livet man drömt om för att kanske en dag återvända.
Jag erkänner mig skyldig, jag känner mig ibland instängd här, som att jag ska kvävas i den här lilla byn där det knappt finns jobb och du är redan placerad i ett fack, hur mycket man än vill förändra sig själv och allting runt omkring kan man inte för att alla har redan satt en i det där facket och där stannar man.

Människor kan nog inte förändras. jag har aldrig varit med om en människa som har förändrats till något bättre. Jag vet människor som varit elaka så länge jag känt dom, kanske inte elaka med mening, men elaka på så sätt att dom gjort andra illa genom att bete sig klumpigt, visst har vi alla det, men endel gör det gång på gång och dom människorna kan inte förändras, jag tror verkligen inte det. Men det är människor som egentligen inte har någon bästa vän, någon bra vän utan byter vänner jämt för att människor tillslut märker vad dom håller på med. Det är tråkigt, jag känner medlidande med sånna människor, som inte kan ha bästa vänner mer än tre veckor för att dom sumpar det hela tiden med att sprida hemligheter vidare och prata illa om människor som dom säger sig vara deras bästa vän.
Jag tycker ärligt talat synd om dom människorna, för att dom kommer inte förändras, dom kan inte förändras.