Det känns verkligen att det närmar sig slutet, jag sover otroligt dåligt och måste vila på dagarna annars får jag alldeles för ont. Det finns så mycket jag skulle vilja och borde göra, men jag orkar inte så mycket, så Andreas får hjälpa mig när han kommer hem.

Tänk att på fredag går vi in i vecka 34, det är helt sjukt hur fort tiden går.. Dock har vi ännu inte fått veta när föräldrautbildningen är, det känns som att det börjar vara dax för den snart..

Jag och magen bäddar ner oss i soffan och ser tv. Har mannens t-shirt på mig, dom enda t-shirtarna jag kan ha nu för tiden. Som tur är så har jag fortfarande lite tröjor och linnen som passar:)

V. 32+1

Idag är det den 20/10, vilket innebär att det är exakt två månader till BF. Känns lite overkligt, fast det är ännu osett om bebis blir en 2012;a eller 2013:) går vi över så kan det ju hända att det blir ett januaribarn. Det är ju roligare för bebisen om den blir ett januaribarn än sent decemberbarn, men jag säger som alla andra blivande föräldrar, bara den är frisk :)

Gick ni över tiden med första barnet?

En sak som kan göra mig galen är att inte kunna sova, man är trött, lägger sig i sängen men nej! Det går inte att sova. Inatt har jag sovit noll, jag ligger alltså minus på sömnkontot och vet att det kommer att sluta med att jag sover bort hela denna fredag (nog gör att det bekommer mig inte). Anledningen till att jag inte kan sova är flera, först foglossning som försöker ta livet av mig om jag funderar på att röra mig, samtidigt som jag måste snurra fyrahundra varv innan jag hittar en skön sovställning (ni hör ju själva, det går inte ihop).

Sen att karln i huset inte verkar ha några som helst sömnsvårigheter och ligger i djup sömn bredvid mig gör mig bara irriterad. Ibland känner jag för att väcka honom och tvinga honom att vara vaken med mig. Men än så länge har jag behärskat mig och låtit honom sova.

Det närmar sig ankomst nu, tyckte det var nyss som bebisen var några fjuttiga centimeter och man längtade tills det hade gått halvvägs. Alla säger att tiden går så sakta när man är gravid (iallafall med första barnet) men jag tycker det har gått hur snabbt som helst och hinner inte riktigt med.

Det är verkligen en nattbebis i magen. Varje kväll kring elva så vaknar den till liv och trycker, sparkar, hickar och snurrar. Så håller det på i princip hela natten med vissa vilostunder.. Självklart håller den på och stökar därinne på dagarna, men inte i närheten av vad den gör på nätterna. Undrar om den kommer hålla fast vid detta även utanför magen och blir en bebis som gillar att hålla sina föräldrar vakna på natten.

Det är verkligen en otrolig känsla att bära på ett barn, fastän det medför många krämpor så är det helt fantastiskt. Tänk att det växer en liten bebis i magen, hälften jag och hälften Andreas. Våran alldeles egna bebis, undrar vem den kommer att vara lik, i både utseende och sätt. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att vi ska bli föräldrar, mamma Johanna och pappa Andreas. Bebis kommer att få världens bästa pappa, det vet jag:)

Att flera gånger per dag få känns sparkar, hicka och kullerbyttor, det är en mäktig upplevelse. Det är en helt underbar känsla att veta att det bor en liten krabat därinne som vi snart ska få träffa. Känslorna verkligen bubblar över och det går inte att förklara kärleken man känner till någon som man aldrig träffat.

Mamma och pappa längtar efter att få träffa dig, men än får du stanna därinne ett tag.

Har fått frågan om jag fått några cravings, vilket jag inte har. Det är mer från vecka till vecka vad jag vill ha, kan äta havregrynsgröt en hel vecka och sen spy åt tanken på att äta det. I början var jag tokig i morötter och nu klarar jag knappt av att äta det.

Palt är en sak jag skulle kunna äta fem dagar i veckan och det enda jag möjligen har fått cravings på, det är helt sjukt men jag skulle kunna äta det i princip varje dag, nu tycker inte Andreas att vi ska göra det, så jag får nöja mig med det några gånger i månaden :) Vilket ändå är mer än normalt.

Idag har varit en tråkig och jobbig dag att vara gravid på, egentligen vet jag inte varför, eller jo. Mina hormoner har sprutat och Baltazar har varit nära på att göra mig galen, en hund som följer varje steg man tar och sitter och stirrar på en konstant kan verkligen pröva mitt humör in i det sista.. Jag har hållt mitt humör på en bra nivå i 28 veckor ( till och med Andreas tycker det), men idag har jag varit nära på explodera, sen gör förkylningen inte saken bättre..

Bara därför bäddar jag ner mig i soffan och ser tv med en bebis som kommit på hur man sparkar mamman i revbenen..