Ibland slår tanken mig, att det faktiskt är ett helt år sedan Lilly kom till världen. Det här året har varit väldigt omtumlande och jag funderar ibland på hur det hade varit om vi hade fått en "normal" start. Oroa sig det tror jag alla föräldrar gör, men att få en prematur är något ännu mera än bara lite oro.. Jag kan titta tillbaka och tänka att vi är riktigt starka jag och maken, vi har klarat det här och vi har en frisk tjej med ett himla humör.

 

För när vi kom hem från sjukhuset så var det inte bara att komma hem till en rosa liten bubbla, det var kaos. Vilket säkert väldigt få förstår som aldrig haft ett barn som varit sjukt eller prematur. Inte nog med att man var livrädd att hon skulle dö när som helst när inga apparater vakade över henne så var det denna ständiga oro hela tiden. Kommer sondslangen åka ut, måste hon operera blåsljudet, visar hennes värden bra, ger jag henne det hon behöver, kommer hon att ha gått upp nog i vikt så vi inte behöver åka in igen, varje vecka, flera gånger i veckan var vi till sjukhuset för kontroller och varje gång var man lika rädd att det skulle visa något dåligt och vi hade då "misslyckats" med vårat uppdrag. Första månaderna var Lilly mer mitt uppdrag än min dotter, jag följde varje regel jag fått av alla läkare, jag oroade mig för hennes vikt, värden, har jag kommit ihåg alla hennes droppar och allt annat vi fick hålla på med. Jag har så många gånger kännt mig som världens absolut sämsta mamma, när Lilly hade kolik och skrek i princip dygnet runt i fem månader så trodde jag att jag skulle gå in i väggen, maken och jag avlöste varandra och gick omkring som zombies här hemma. Så många gånger jag kände att jag skulle kunna lämna bort Lilly bara jag får sova mer än 20minuter åt gången, jag kände mig helt enkelt som världens sämsta mamma. Sen alla påtryckningar från alla runt omkring, gör si, gör så och det här är rätt, sluta överdriva och sluta svammla. Nu idag, ett år seanre har jag lärt mig att inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Vi uppfostrar våran dotter på det sätt vi tror är bäst för henne och oss. Jag är inte någon mirkakelmamma, heller inte världens bästa mamma..

 

....Men jag vet att när Lilly är ledsen så vill hon sitta tätt intill oss med en filt över sig och lyssna när man sjunger imse vimse spindel. Jag vet också att när hon är trött så kliar hon sig i nacken och drar i örat och hon älskar att få somna i famnen. Jag vet hon älskar att titta på våran digitala fotoram samtidigt som hon skriker där varje gång det kommer en bild på henne, jag vet att Lilly gärna åker bil och älskar att åka vagn, jag vet att när hon förkyld så vill hon sova sittandes i våra famnar i soffan.. Jag är inte världens bästa mamma, men jag vet att jag älskar min dotter över allt på denna jord och gör allting för att hon ska få en så bra uppväxt som möjligt.