En prematurmammas tankar

Ibland så tittar jag tillbaka på dom här åtta månaderna som Lilly har funnits här ibland oss. Första tiden var en jobbig och svår tid, det är ingenting jag kan neka. Jag undrar ibland hur det är att få barn "så som det är tänkt", inte med akutsnitt och en tillväxthämmad liten liten tjej.
 
För många så är det inget mera, "hon var för tidigt född". Men för mig (oss) var det så mycket mera. Jag hade som så många andra sett framför mig hur jag skriker och stönar mig igenom en tung förlossning och får upp ett spädbarn på mitt bröst, mitt spädbarn (som jag trodde skulle väga 4kg). Men så blev inte fallet, jag är otroligt tacksam att hon blev utplockat för annars hade hon inte funnit här ibland oss, men ändå så kan jag inte låta bli att undra hur det är att få en bebis som man känner är ens egna från början.
 
 
Efter att jag hade akutsnittats och dom gått iväg med Lilly så låg jag bara där på operationsbordet, hörde läkarna prata medans dom sydde ihop mig och jag undrade för mig själv, "är jag mamma nu?" Var det här allt?, kommer bebisen att dö nu?
Första gången jag såg Lilly tittade jag knappt på henne, det hade inte slagit mig att det här var mitt barn, hon var min och det var hon som hade bott i min mage i 35veckor, jag var så slut efter snittet och omtumlad att jag kunde inte förstå att denna lilla människa som låg där med slangar kopplade överallt var våran, det var den personen som vi längtat efter i flera år, hon var äntligen här.. !
 
Hon låg där i sängen, uppkopplad till vad som då kändes som tusen slangar. Jag såg inte hennes ansikte dom första dagarna och jag kunde inte ta på henne, jag kunde inte hålla henne utan att sköterskorna fick komma in och lyfta upp henne, ta med sladdarna och lägga henne mot mitt bröst. Till en början hade jag väldigt svårt att ta in att hon var min, mycket pågrund av att jag inte kunde behandla henne som jag skulle ha behandlat mitt barn. Jag bestämde inte när jag skulle hålla, när jag skulle amma, när jag skulle kolla blöja, det gjorde sköterskorna. Vad vi än skulle göra fick vi frågade sköterskorna om lov, det var så många gånger man frågade "kan jag få hålla henne, kan du hjälpa mig med alla slangar". Jag hade drömt om att ha henne i min famn, vagga och sjunga, gå omkring och visa upp henne, istället fick jag hålla i fåtöljen inne i vårat rum, inte gå någonstans, inte fytta omkring på henne då hon hade alla slangar. Det tog mig ungefär tre dagar att ta in att denna lilla varelse var min dotter, ingen annans.
 
 
Apparaterna pep om vartannat och varje gång hade man hjärtat i halsgropen, håller hon på dö? För varje bra provresultat, så kom något negativt. Dom tog blodprover från huvudet hennes flera gånger per dag, händer, tår och armar var blåa från alla stick dom var tvugna att ta för att kontrollera hennes socker. Jag och Andreas tittade ofta på varandra med tomma blickar, skulle vi klara det här? Skulle vi få åka hem med våran dotter? Tankarna om att hon faktiskt kanske inte skulle överleva fanns ofta där, hon var trots allt liten och skör, skulle hon sluta andas, kanske skulle inte apparaterna märka det?
 
 
Och människor frågade oss när vi fick komma hem, det enda jag ville var att min dotter skulle överleva. Men det är svårt att förstå hur det är när man inte varit där själv. Att få ett prematurbarn är inget jag önskar någon, det är en kamp med många sömnlösa nätter. Jag älskar min dotter över allting som existerar på denna jord, jag är fruktansvärt tacksam att det idag inte är något fel på henne och att hon följer sin utveckling räknat från när hon egentligen skulle varit född, men jag då önskade jag att hon hade fått bo kvar i magen och må bra därinne ett tag till. Förr tyckte jag det var jobbigt när människor trodde Lilly var nyfödd fastän hon var fyra månader, jag tyckte även det var jobbigt att försöka berätta hur allting är. Idag är jag stolt, jag är en stolt prematurmamma som gärna berättar hur det är att ha ett prematurbarn, ett underverk med en vilja av stål..
 
 
 
Det finns många därute som haft mycket värre och jobbigare neoresor än oss,
till alla er vill jag ge en stor styrkekram ♥
Sist men inte minst vill jag bara tillägga att minskade fosterrörelser är aldrig normalt. Hade jag inte åkt in pågrund av just detta så hade Lilly inte överlevt i magen, så därför råder jag er gravid där ute, åk in en gång för mycket istället för en för lite.
Godnatt! ♥


Kommentarer
Pernilla

Det finns alltid dom som har det värre det som är viktigt är hur du upplevt allt. Man får lov att tycka det är jobbigt. Även om många har det "värre" jag födde mina barn i v 33+3 (tvillingar 1405 gr o 2180 gr) o neo resan var jobbig. Sen hade vi en resa på hjärtmottagningen med en operation på ena tjejen. Det var det värsta jag varit med om. Hon hade två hål i hjärtat ( vi behövde bara ligga inne på sjukhuset i 1 vecka när hon var 5 mån . ) det fanns en familj inne på hjärtavdelningen som hade varit där inne i 2.5 månader och hade aldrig fått sova med sitt barn dom visste att dom skulle få stanna kvar i minst 4 månader till. Då kände jag mig väldigt dum som satt o klaga på att det var jobbigt. Men när jag kom hem så kom jag fram till att det är okej för mig att tycka det är jobbigt och orättvist .för det var ju jobbigt för MIG och det är ju faktiskt det som betyder .. Kram / finapilla på instagram

2013-07-18 @ 06:59:59
Anna

Hej!
Förstår verkligen dina tankar. Nu var ju inte våran start lika dramatisk som er. Men Ester föddes ju även hon i vecka 34. Hade också sett framemot att ha sitt barn nära nära, få gå runt på bb och träffa andra mammor och deras barn. Nu föddes ju hon vaginalt och jag fick upp henne på brösten en stund.. men sen kom neo och "tog" henne.. Själv blev jag liggande kvar helt ensam i rummet och kunde inte riktigt förstå vad som hänt. När min sambo kom tillbaka så fick vi fikabrickan.. gott.. men de var ju inte så här jag tänkt.. man ska ju sitta där med sin bebis i famnen och fika.. inte bara jag och sambon.. Första natten fick vi inte ens sova i samma rum. Och precis som du så var de andra som bestämde när, hur och var... och slangarna ska vi inte prata om.. usch vad jag var trött på dem.. de bara glappade och pep och pep. Vi hade ju turen att Ester var såpass pigg och frisk och vi behövde ju bara stanna på neo en vecka.. men det var endå en tuff tid. Inte fick man se så många andra bebisar heller.. de allra flesta var ju betydligt sjukare/mindre än lilla E.. några berättade att deras barn vägt ca 500gram.. Då kände man sig nästan lite dum att man tyckte att det var jobbigt.. men för oss var det jobbigt.. Kram till dig!

2013-07-18 @ 08:25:37
URL: http://www.heuteitsmeintag.blogg.se
Johanna

Ni var så duktiga och starka! Man kan inte sätta sig in i er situation om man inte själv upplevt det. Tänkte ofta på er och blev så glad för er skull då ni äntligen skulle få komma hem från sjukhuset!

2013-07-18 @ 11:01:02
URL: http://johanaj.blogg.se
Mari

Det går inte att föreställa något så hemskt, om man inte gått igenom det själv. Ni är guld värde alla er som varit med om en sådan jobbig tid.
Jag gick in på en affär och där fanns prematur bebiskläder, så hemskt att se dem, så små..... Mina tankar gick till din familj. Tänk att er söta tjej varit där, haft dessa pytte små kläder. Att hålla i mössan gjorde att man hade ont i magen.
Kramizar till dig och din fina plutt.
(Och hoppas att ni får ett fint bröllop)
/ Mari

2013-07-18 @ 13:48:14
Thess

Vilket fint och starkt inlägg du har skrivit. Hoppas att din lilla fina tjej fortsätter att växa och må bra.

2013-07-19 @ 12:00:49
URL: http://familjenfinis.blogg.se
Alisa ♥ Amor Vincit Omnia

Känner så igen allt, varenda ord! <3

2013-07-19 @ 22:37:33
URL: http://alisagonzalez.se
mergimtare ♛

Jätte fin blogg har du! ❤
– sugen på att göra ett bloglovinbyte?

2013-07-20 @ 10:22:04
URL: http://meegiii.blogg.se
Monica

Starkt och fint inlägg <3
Vet precis vad du har gått igenom, dock föddes vår lilleman v.36

Hoppas att lillan växer på bra och att hon mår bra.

2013-07-20 @ 10:25:29
URL: http://mellanhimmelochmonica.blogg.se
Madde

Hej
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver.. Födde en son för snart 7,5 år sedan i v 32 som vägde 1320g. Allt man planerat och undrat över, hur värkar kändes, att vattnet skulle gå, att man skulle göra bebisrum mm - bara försvann o man hade ett LITET barn-leva, sjuk vad?? nej bara liten:) men innan man fatta det... bodde på neo i 3 v. kom hem. då åkte min pappa in på sjukhus och dog strax senare.... Detta är ngt som verkligen finns i min kropp/knopp dagligen...Kommer nóg aldrig över detta trauma-tyvärr inte heller lärt mig leva med det...

2013-07-20 @ 10:32:49
URL: http://madeleneaberg.blogg.se
Shopaholic - Livet som nybliven mamma till tre!

Åh så fin hon är, lilla Lilly! Vi fick vår minsta i v 33, det visade sig sen också att han skulle behöva operera skallen. Den jobbigaste tiden i mitt liv men de är så starka de små liven, helt otroligt vad de klarar av!

2013-07-20 @ 10:37:17
URL: http://majbebis08.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0