En prematurmammas tankar
Det finns alltid dom som har det värre det som är viktigt är hur du upplevt allt. Man får lov att tycka det är jobbigt. Även om många har det "värre" jag födde mina barn i v 33+3 (tvillingar 1405 gr o 2180 gr) o neo resan var jobbig. Sen hade vi en resa på hjärtmottagningen med en operation på ena tjejen. Det var det värsta jag varit med om. Hon hade två hål i hjärtat ( vi behövde bara ligga inne på sjukhuset i 1 vecka när hon var 5 mån . ) det fanns en familj inne på hjärtavdelningen som hade varit där inne i 2.5 månader och hade aldrig fått sova med sitt barn dom visste att dom skulle få stanna kvar i minst 4 månader till. Då kände jag mig väldigt dum som satt o klaga på att det var jobbigt. Men när jag kom hem så kom jag fram till att det är okej för mig att tycka det är jobbigt och orättvist .för det var ju jobbigt för MIG och det är ju faktiskt det som betyder .. Kram / finapilla på instagram
Hej!
Förstår verkligen dina tankar. Nu var ju inte våran start lika dramatisk som er. Men Ester föddes ju även hon i vecka 34. Hade också sett framemot att ha sitt barn nära nära, få gå runt på bb och träffa andra mammor och deras barn. Nu föddes ju hon vaginalt och jag fick upp henne på brösten en stund.. men sen kom neo och "tog" henne.. Själv blev jag liggande kvar helt ensam i rummet och kunde inte riktigt förstå vad som hänt. När min sambo kom tillbaka så fick vi fikabrickan.. gott.. men de var ju inte så här jag tänkt.. man ska ju sitta där med sin bebis i famnen och fika.. inte bara jag och sambon.. Första natten fick vi inte ens sova i samma rum. Och precis som du så var de andra som bestämde när, hur och var... och slangarna ska vi inte prata om.. usch vad jag var trött på dem.. de bara glappade och pep och pep. Vi hade ju turen att Ester var såpass pigg och frisk och vi behövde ju bara stanna på neo en vecka.. men det var endå en tuff tid. Inte fick man se så många andra bebisar heller.. de allra flesta var ju betydligt sjukare/mindre än lilla E.. några berättade att deras barn vägt ca 500gram.. Då kände man sig nästan lite dum att man tyckte att det var jobbigt.. men för oss var det jobbigt.. Kram till dig!
Ni var så duktiga och starka! Man kan inte sätta sig in i er situation om man inte själv upplevt det. Tänkte ofta på er och blev så glad för er skull då ni äntligen skulle få komma hem från sjukhuset!
Det går inte att föreställa något så hemskt, om man inte gått igenom det själv. Ni är guld värde alla er som varit med om en sådan jobbig tid.
Jag gick in på en affär och där fanns prematur bebiskläder, så hemskt att se dem, så små..... Mina tankar gick till din familj. Tänk att er söta tjej varit där, haft dessa pytte små kläder. Att hålla i mössan gjorde att man hade ont i magen.
Kramizar till dig och din fina plutt.
(Och hoppas att ni får ett fint bröllop)
/ Mari
Vilket fint och starkt inlägg du har skrivit. Hoppas att din lilla fina tjej fortsätter att växa och må bra.
Känner så igen allt, varenda ord! <3
Jätte fin blogg har du! ❤
– sugen på att göra ett bloglovinbyte?
Starkt och fint inlägg <3
Vet precis vad du har gått igenom, dock föddes vår lilleman v.36
Hoppas att lillan växer på bra och att hon mår bra.
Hej
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver.. Födde en son för snart 7,5 år sedan i v 32 som vägde 1320g. Allt man planerat och undrat över, hur värkar kändes, att vattnet skulle gå, att man skulle göra bebisrum mm - bara försvann o man hade ett LITET barn-leva, sjuk vad?? nej bara liten:) men innan man fatta det... bodde på neo i 3 v. kom hem. då åkte min pappa in på sjukhus och dog strax senare.... Detta är ngt som verkligen finns i min kropp/knopp dagligen...Kommer nóg aldrig över detta trauma-tyvärr inte heller lärt mig leva med det...
Åh så fin hon är, lilla Lilly! Vi fick vår minsta i v 33, det visade sig sen också att han skulle behöva operera skallen. Den jobbigaste tiden i mitt liv men de är så starka de små liven, helt otroligt vad de klarar av!