Klockan är snart fem på morgonen och hela huset sover, tro det eller ej men det gäller även dottern. Jag minns inte sist det hände, är osäker om det nånsin hänt. Bara för att hon somnat och verkar ha tänkt fortsätta med det så kan inte jag sova. Kanske för att jag är van att vara vaken den här tiden och ha en skrikandes bebis vid min sida..

Det är verkligen fascinerande att titta på henne när hon ligger här bredvid, så liten och oskyldig. Helt ovetandes om världen och alla dess hemskheter. Tänk att hon är något vi skapat, det finns bara en av hennes sort och hon ligger här bredvid. Hon kommer vara med oss resten av våra liv, vi kommer bråka, skratta, gråta och dela livet tillsammans. Hon är min dotter, min dotter jag skulle offra allting för och hon är bara sju veckor gammal men har redan fastnat i mitt hjärta så hårt som jag trodde ingen kunde göra. Att man skulle älska sina barn har jag alltid förstått att jag kommer göra, men att man kunde älska någon så mycket, det kunde jag aldrig tro. En kärlek som med ord inte går att beskriva, jag letar fortfarande ordet som ska beskriva min kärlek till henne och våran familj.